När muskler vaknar

Stora tightsjakten

Klövernmilen

Katarina

Midsommarafton 2016

image

Nu kanske ni tror att jag ska skriva om sill och blomsterkransar och dans runt midsommarstång, men icke. Jag ville bara meddela att på midsommarafton kunde jag försiktigt gå uppför två trappsteg utan att mitt knä gjorde ont.

Det är inte helt bra än, men väldigt mycket bättre. Hurra!

Firade naturligtvis detta på bästa sätt igår kväll på midsommardagen, med ett halvt kilo lösgodis och en extra stark kaffe.

||||| Like It 2 Gilla |||||
Katarina

Nu väljer jag!

20160617_084215.jpg

Minns ni att jag för några veckor sedan pratade om att jag hade gjort en träningsplanering som kanske var lite väl ambitiös? Well, jag höll mig till den hyfsat bra för att vara jag faktiskt. Sedan pajkade ju mitt knä. Obs, jag vill här passa på att poängtera att knäpajet inte hade något med träningsupplägget att göra, att jag verkligen inte skyndat för fort med löpningen, utan att jag mest troligt trampade fel under Blodomloppet. Som var på grus. Det är tydligen nog så viktigt att påpeka detta, att jag sprungit efter ett program med en lugn och fin progression, eftersom folk, gulligt nog, lider av missuppfattningen att jag skulle gått ut för hårt. Hörrni, finns det någon träningsform i världen där jag inte ens är kapabel att gå ut för hårt i, så är det löpning. Jag ÄR jättedålig på att springa, jag VET att jag är jättedålig på att springa, och jag tränar givetvis med hänsyn till min egen kropp. Jag vill inte låta som en grinkärring här, men jag tror typ 30 personer i olika sociala medier tipsat mig om att ta det långsammare, sakta ned och vila – TAR JAG DET LÅNGSAMMARE KOMMER JAG BLI OMKÖRD AV SNIGLARNA och det är klart jag vilar ett knä som gör ont. Jag vet så klart att alla bara menar väl, men jag har ändå varit en tränande människa ett tag nu och en springande människa i fyra år – jag skyndar aldrig, jag tar det alltid lugnt och fint, ibland lite VÄL lugnt och fint faktiskt.

Hur som helst! Igår satt jag och lyssnade på ett helt gäng avsnitt av Styrkebyrån (SOM jag älskar den podden), och där pratade de om att man måste välja ibland. Löpningen som bara skulle vara en parentes, en kul grej, tog helt plötsligt upp tre av mina pass i veckan (som sagt: i ett program med en lugn och fin progression) , och gjorde sedan ont. Som ni vet är jag inte en övertygad löpare – faktum är att jag tycker det är rätt så trist. Jag vill springa lopp, och det är därför jag löptränat, men det är inte värt det om det ska komma med smärta. Då vill jag hellre ha glada knän som jag kan hoppa med, gå uppför (och nedför) trappor med, som jag kan knäböja med – och göra roliga saker med.

Så nu är det nog dags. Jag har sugit på den här karamellen sedan knät brast förra måndagen, och jag har velat, men NU, nu är det nog dags att göra slut med löpning. Det är bara att inse att det inte är en träningsform för mig. Jag vill lyfta, jag vill ro, och jag vill crossfitta. När och hur jag ska få till crossfit, det får hösten utvisa, men det är ju det tunga och det explosiva jag gillar, som jag går igång på, och då är det väl rimligtvis det jag ska ägna tiden åt.

Loppen jag är anmäld till har jag fortfarande tänkt genomföra. För skojs skull och för att hänga med Märta. Men nu, nu viger jag mitt liv åt att lyfta och svinga och rycka och dra och böja. Så det så.

||||| Like It 4 Gilla |||||
Sofia

Wundies!

I årets begynnelse, någonstans i samband med intervjun om urinläckage i Aftonbladet, blev jag kontaktad av Wundies med en förfrågan om att testa deras underkläder. Wundies gör trosor för dem som lider av lätt urinläckage – vilket vi är många som har gjort och gör, i synnerhet efter en graviditet.

Jag valde att testa trosan Midi black lace eftersom att jag gillar stora trosor som täcker det mesta av rumpan, även när jag sitter på huk. Den är gjord i elastanfiber, med ett diskret insytt inkontinesskydd. Och vilken trosa detta är!

Eftersom att jag fortfarande var gravid när trosan skulle skickas ut, och inte hade någon som helst koll på vilken storlek jag skulle ha efter det, valde jag en M. För mig som nu ligger på gränsen mellan storlek 38 och 40 nu var det perfekt, men jag tror att även någon som ligger kring 40/42 skulle kunna ha den här trosan utan problem. Är man en vanlig 38:a chansar jag på att S blir bra. Den är elastisk utan att bli slapp och håller skinkorna på plats även under raskare promenader. Inga troskanter som halkar iväg och skaver under träningspasset alltså! Mina skinkor sjöng en serenad enbart på grund av detta.

Jag tyckte först att det kändes lite som att få på sig en binda är jag drog på mig trosorna, men den känslan gick över snabbt. Faktum är att jag inte kände av inkontinensskyddet alls när jag väl började röra på mig. Det låg bara där som en liten trygghet, ifall kroppen spontant skulle vilja lätta på trycket. Rädslan att det skulle bli extra svettigt infann sig, men var obefogad. Det här kändes som vilka trosor av bättre kvalitet som helst. Inte för att jag har så många, eftersom att jag oftast köper storpack på Coop Forum, men ändå!

Tilläggas bör, att jag inte har märkt av några läckage för egen del än så länge, men det tog ett tag efter att Isak var ute innan jag märkte det förra gången. OM det skulle vara så att jag ligger i riskzonen för en läcka vill jag ju ändå känna mig säker. Eldprovet blir första gången jag lyfter över 19.7 kg. Det vill säga Isaks vikt. Eller när jag känner mig redo att börja hoppa igen. Minns alla jumpinjacks jag gjorde för fyra år sedan, som ett stort förnedringsmoment.

Kan jag rekommendera de här trosorna? Alla gånger! De sitter där de ska och känns fortfarande nya efter fem tvättar. Och om inte svetten efter powerwalk i 25 grader och starkt solsken känns, tror jag inte att ett lättare urinläckage gör det heller. Tummen upp!
wund

||||| Like It 4 Gilla |||||
Katarina

Den stora tightsjakten – del tretusenfemtiosju (typ)

Ja hörrni. Den stora jakten på tights med riktigt hög midja, den fortsätter i all evighet and beyond vad verkar. Jag hade ju hittat de perfekta tightsen, men de slutade tillverkas, naturligtvis. Men, vi kan ju ta oss en titt på vad jag testat, älskat och hatat senaste åren då.

video0081_0000040922_1.jpg

Röhnisch Lydia

Ahh, där har ni dem – den heliga graalen i tightsväg. När jag satte på mig dessa för frösta gången galopperade enhörningar fram över Skogås gator till sången av änglakörer – banne mig om inte mina fisar luktade viol också. Då, när jag köpte dessa på rea för två somrar sedan, tyckte jag att det hade varit galet att köpa dem till fullt pris (som låg på 700 pix) – men det ska jag säga er, hade jag vetat hur FANTASTISKA dessa tights är, och hade jag vetat att de skulle sluta säljas så snart – då hade jag köpt ett helt gäng där och då. För så är det – Röhnisch slutade tillverka dessa och ersatte dem med ett par andra med hög midja, som också var bra, men inte alls lika. Jävla Röhnisch. Lydia är de enda tights jag har och någonsin har haft som jag känner mig helt trygg och bekväm med. Jag kan springa, jag kan hoppa boxjumps, jag kan kettlebella, jag kan yoga, jag kan lyfta tungt, jag kan brygga, jag kan springa Tough Viking – de sitter ALLTID på plats. Precis där de ska. De håller mitt magfladder på plats, och det är banne mig allt jag önskar mig av ett par träningstights – att de ska vara höga som fan i midjan, sitta på plats när jag rör mig (som man ju gör när man tränar, något väldigt många tillverkare av träningstights verkar ha glömt bort) och de ska hålla den där fladdrande magen på plats, för det är inte jätteskönt med magskump när man tränar. Faktiskt. Vi tittar på dem en gång till bara för att de är så UNDERBARA! Se bara: där hänger jag – och tightsen sitter där de ska. Ahh, om livet alltid var så här enkelt.

wpid-wp-1441573093177.jpg

Mina nästa högmidjade tights jag köpte var Röhnisch Kayla:

wpid-img_20150329_210653_1.jpg

Kayla var nog modellen som ersatte Lydia. De verkade bra till en början, kanske inte minst för att jag typ trodde det var samma modell, men tja, ni ser nu på bilden här ovan exakt hur bra de sitter på plats efter en ynkans liten språngtur på några kilometer. Bilden använde jag för att visa hur kass tröjan var, och tröjan åkte i soptunnan strax efter bilden togs, Tightsen behöll jag, för fan, de var rätt dyra ändå och de funkar ju om jag ska styrkelyfta och kettlebella och sånt där. Löpning och yoga går däremot bort helt, då blir jag bara förbannad på att tightsen måste dras upp hela tiden. BAH! Vilken skit.

När jag var arg på dessa tights, fick jag tips om Nike Sculpt:

capture_2016-06-19-20-52-36-1.png.png

Nike Sculpt är banne mig riktigt awesome, dock är de lite kluriga att få tag på vad det verkar. Men de finns på Nikes egna hemsida och bergis även i Nikes stora butiker, samt även om man letar runt en del. Åh, jag glömmer ibland hur mycket jag tycker om dessa – de sitter på plats, de är sköna, höga i midjan – ja, check på alla mina kriterier egentligen. Nästan lika bra som Lydia, NÄSTAN. Lydia lyckas vara lite mer följsamma trots sin stadga. Dock ÄLSKAR jag ju denna lätta kompression, känner mig snabb som en örn med dem på. Faktiskt.

wp-1466362512118.png

Näst sist, men inte minst… eller jo, typ minst, Röhnisch Nora:

20160517_203730.jpg

Ja men, de ser ju rätt trevliga ut? Eller hur? Höga i midjan – new and improved om man får tro Röhnisch presskontakt som jag mailade för några månader sedan. Det var nämligen så att jag var lite nyfiken på varför de inte behåller sina högmidjade modeller mer än någon säsong (om jag får höfta, jag har ingen superkoll, men nog byts de ut rätt ofta). Nytt mönster skulle göra dem ännu bättre än innan – synd bara att det inte gjorde dem bättre. I alla fall inte på mig, Men så har jag ju en kropp, tydligen, som tightstillverkare inte är supertaggade på att släppta tights för: ni vet, fladdrig mage efter tre graviditeter, lite fettdepåer här och var – tja, på det stora hela en jävligt vanlig kropp som både gillar att träna och att dricka öl och äta ostbågar. Mmmm, ostbågar. Och pizza. Och donuts. Så vad är problemet med Nora då? Ptja, till att börja med är materialet rätt obehagligt faktiskt. Det känns liksom som att svetten samlar sig i pölar vid röven och fittan och fan om jag inte trodde att jag sprungit läck först gången jag använde dem. Det hade jag inte, de var bara rätt dåliga på att hantera svett. Modellen i sig är okej om man inte springer, eller yogar, för då kommer midjan på glid. JAG HATAR MIDJOR PÅ GLID. Dessutom skär de in i mina kärlekshandtag – det gör INTE Lydia. Jag är därmed inte alls övertygad om att Nora är en bättre modell. Blir typ arg när jag tänker på Nora – HATAR att känna som om jag pinkat på mig.

20160514_205507.jpg

Run & Relax Bandha Tights köpte jag på Blogger Boot Camp och jag älskar dom på så många sätt, men de är inte optimala att ge sig ut och kuta med om man har en mage som fladdrar. De funkar bättre än Kayla och Nora, men dessa är helt utan kompression och jag gillar ju när tightsen liksom greppar tag om min kropp när jag tränar. Däremot är dessa så vansinnigt sköna att jag typ bor i dem när jag är ledig. Använder dem ofta och gärna när jag tränar hemma eller när jag får för mig att yoga (vilket ju är väldigt sällan, men ibland så) och typ alltid när de är rena för att liksom mysa runt i. De är som en smekning på benen (på ett bra sätt) – älskar dem. Men kompression, det bjuder de inte på.

Det var det för denna gång. Om DU har tips på AWESOME tights med hög midja som sitter på plats och erbjuder kompression, BERÄTTA. Helst utan snöre för snören är ett jävla otyg som skär in mer än sitter på plats, och ändå ramlar ut när man tvättar brallsen.

20160508_204759.jpg

||||| Like It 9 Gilla |||||
Mirijam

Race report – Klövernmilen i Båstad

Dagen började klockan 06:15 när klockan ringde. Jag hade förberett allt och tänkt exakt i huvudet hur jag skulle starta dagen – ta klädhögen på vardagsrumsbordet och gå till köket och klä på mig, starta kaffebryggaren, ta ut Stefan, dricka kaffe, sminka mig och äta müsli och cykla bort mot Midhem där Linnéa skulle hämta mig klockan 7:30.

Aspeppade i bilen! Jag drack lite mer kaffe (vilket kanske inte var mitt smartare drag skulle det visa sig lite senare) och vi snickelisnackade om högt och lågt i en timme och 21 minuter innan vi var framme. Älskar roadtrips utan barn!

Loppet anordnades av en liten och välorganiserad klubb vid namn IS Göta och starten hade precis börjat sättas upp när vi kom, så först fattade vi inte om vi var rätt. Vi anmälde oss och fick nummerlapp och en tribalmönstrad fotboja av papp ihop med chipet. Nu fattar jag varför det alltid står “chipet behöver inte återlämnas” vid alla andra lopp där man har chipet som en pyttliten plastplatta i nummerlappen, det är ju för att alla chip såg ut så här förut! Ja, och fortfarande då på vissa ställen.

Vi kissade på en liten läskig toalett (eftersom vi inte vågade in i klubbstugan där omklädningsrummen var) och frös ihjäl lite i blåsten, sen satt vi mest i bilen och tittade på alla som sprang omkring runt idrottsplatsen och gjorde hoppsasteg och armhävningar (!). Ett tag funderade vi på om vi missat starten eftersom det var så otroligt många som sprang omkring redan vid tio över nio trots att starten gick tio. Någon måtta får det vara på uppvärmningen liksom.

Men starten gick klockan 10 prick och jag kände redan innan vi hade lämnat grusplanen att jag borde ha kissat en gång till precis innan start. Fan också. Har lite olika hang ups när jag ska springa och just det här med att vara orolig för att jag ska behöva kissa under loppet är en av de största så här två barn senare. Trots att jag faktiskt aldrig har kissat på mig så finns det vissa löprundor där jag sprungit med en konstant känsla av att det när som helst kommer hända, och när den känslan väl kommer (och den känslan sitter alltså i blåsan, inte bara i huvudet) så går det inte att tänka bort den, det enda som hjälper är att kissa. Och fram tills dess – knipa utav bara helvete.

Efter två kilometer försvann kissnödighetskänslan litegrann genom idogt knip och jag kunde börja fokusera mer på loppet. De första 1.5:isch kilometrarna gick genom ett trevligt villaområde, och klubben hade varit duktiga på att sätta ut folk med flagga som visade vägen. Nästkommande 1.5 kilometer gick längs med havet och det var både motvind och mjukt underlag och benen kändes stumma redan vid trekilometersmarkeringen. Vad fan hände, vi som hade haft en sådan rolig morgon, skulle jag ramla ihop i en kissnödig hög utan muskler redan innan första varvet var slut? För banan var nämligen två stycken 5-kilometersvarv där vi som sprang milen gjorde två varv, något som kan vara både bra och dåligt. Bra om man är en sådan som vill detaljplanera sin löpning, dåligt om man – som jag – inte direkt uppskattar att veta exakt hur långt det är kvar ner till minsta rosenhäck. Eftersom målet var att komma in på under 1:09:46 så var jag tuvungen att springa på under 7.0-tempo hela vägen och i början höll jag mig runt 6.0-6-5 och kände mig ganska okej ändå med det.

Strax före första varvet var slut mötte jag Linnéa som var på väg tillbaks. “Får man något vatten någon gång?” flåsade jag, men hon ba: “Nej, inte vad jag såg, men vi får medalj!”, hojtade hon tillbaks. Den här medaljen hade lyst med sin frånvaro på IS Götas hemsida så det var en glad överraskning och resten av loppet blev en enda mental övning på temat EYES ON THE PRIZE.

När jag hade kommit ut från startområdet och var på väg förbi det åt andra hållet så insåg jag att jag ju faktiskt skulle springa förbi precis bredvid huset där lilla läskiga toaletten låg. Exakt där stod en flaggkvinna så jag frågade om jag skulle bli diskad om jag smet in lite snabbt men hon förstod mitt dilemma så det var lugnt. Dessutom lämnade jag och kom tillbaks på exakt samma decimeter av banan så det är klart att det inte var fusk.

Och åh, skönt att springa vidare nykissad! Nu jävlar, NU skulle jag sätta fart! Och det gjorde jag, i kanske 500 meter, sen kom det där stumma i benen igen. Vaffan? Sen var det bara krig och krig och krig i kilometer efter kilometer. Låg på över 7.0 flera gånger och försöka genom huvudräkning (mitt sämsta) försöka tänka vad jag skulle ligga på i tid vid 8-kilometersmarkeringen för att ändå komma under 1.10 när jag faktisk haft upp till en halvminut till godo på någon av de första kilometrarna. Men hjärnan var inte piggare i benen så jag bara satsade på att kuta på under 7.0 bäst jag kunde trots att hela kroppen ba: LÄGG AV! STANNA! KÖP EN PÅSE GODIS OCH ÅK HEM!

Den sista kilometern brukar jag alltid ha lätt för att lägga in en extra växel av ren pepp över att det snart är slut, men det fanns ingen mer energi kvar what so ever så jag bara traggade på steg för steg tills jag närmade mig målområdet, men inte ens där kunde jag få till någon form av spurt – trots att Linnéa filmade och peppade mig att öka farten. Hade jag ökat farten så hade jag snubblat och ramlat och aldrig rest mig igen. Var mer död än levande när jag kom över mållinjen och sen satt vi och jämförde loppkänslor och tyckt exakt likadant om banan.

Nåväl. Så här såg det ut enligt min TomTom (klicka för större om du är intresserad):

6.47 min/km istället för 7:05 som under Malmöloppet förra helgen, och 1:08:56 istället för 1.09:46. YEY! Obs också att kilometer 6 alltså innehåller mitt toalettbesök.Väntar dock fortfarande på att fotbojetiderna ska läggas in så jag kan få de exakta siffrorna, ska bli mycket spännande!

Och efter lite vätska och vila så var vi så här peppade! Eftersom hemsidan utlovade “hederspriser i alla klasser plus massor av utlottade priser” så stannade vi kvar över prisutdelningen och hoppades på att vinna något fräsigt som plåster på såren för vårt lidande, men det lottades inte ut ett enda pris. Sjukt besvikna bytte vi om och gick på loppis (som samma klubb lägligt nog anordnade i huset bredvid lilla läskiga toaletten), sen körde vi till Ängelholm och åt ett berg thaimat och sen körde vi hem. Jag hade träningsvärk i låren redan innan jag lämnat bilen och mina 15 minuter på cykel i motvind genom stan kändes som ett otroligt orättvist straff för min hurtiga förmiddag.

Men men, ett rejält träningspass för både pannben och kropp ska inte underskattas, och jag är sjukt nöjd med att ha tagit mitt första årsbästa, för det var ju det som var målet – att springa snabbare än på Malmöloppet förra helgen. Och sist kom jag inte heller, hela två personer korsade mållinjen efter att mina taxben hade gjort det. Mer om tankarna kring det en annan gång, nu ska jag läsa Linneás race report (alltid roligare att skriva egen först och läsa andras sen) och sedan sova!

||||| Like It 2 Gilla |||||