Jag spenderade en hel del tid med att analysera skönhet under mina sena tonår och tidiga tjugoår. Jag hade så svårt att få grepp om det - vad det är som gör en människa vacker. Det handlar såklart till viss del om genetiska anlag, vad man fötts med för råmaterial, men egentligen är det nog inte mer än 20 % av helheten. Träning och ett i allmänhet hälsosamt leverne, så att man mår bra och har en hyfsat fit kropp med tilltalande proportioner spelar också in, men inte med mer än ytterligare 20 %. Då återstår mer än hälften och vad baseras det på?
Man talar ofta om utstrålning och bakom utstrålning finns väl det som vi kallar självförtroende. Ofta går en hälsosam kropp och fördelaktigt DNA kanske lite hand i hand med självförtroende, men inte alltid. Är man ansedd som "snygg" enligt rådande ideal så är det kanske lättare att känna sig snygg också. Eller så får man för mycket fokus på utseende, vilket är hämmande för självförtroendet. Det kan nog gå åt båda hållen.
Jag minns att mitt självförtroende fick en enorm uppsving när jag fick fixat mina tänder i 15-årsåldern. De var väldigt sneda och missprydande och jag log alltid med stängd mun. Efteråt, när tandraden livit rak och vacker så log jag istället både brett och ofta och syntes plötsligt mycket mer ute bland folk. Idag hade jag valt en osynlig tandställning för det var inte kul att gå omkring i två år med tågräls, även om det ändå var så värt det förstås.
Jag tycker nog att man ska försöka bli sitt bästa jag så att självförtroendet går upp, för det är i självförtroende som den största delen av "skönheten" finns.