Bearbetar sämst-skräcken

Förra veckan anmälde jag mig till utomhusträning i Vitabergsparken. Det kanske tydligaste tecknet på att jag inte är riktigt redo mentalt för att träna i grupp var att jag fick gråten i halsen och började dikta ihop ett inlägg i huvudet om hur usel jag är precis efter jag hade anmält mig. Det är ju ingen hemlighet att min sommarträning inte alls blev som jag ville. Men alltså vet ni vad? Jag ORKAR inte ha sämst-skräcken längre. Inte för att jag tror att den kommer att försvinna helt, men om jag nu ska känna mig usel kan jag väl få göra det när jag är usel och inte två veckor innan jag vet hur det ska sluta.

“Ingen kommer att märka om jag är sämst, gruppen är för stor” tröstade jag mig med. Två sekunder senare damp ett mejl ner om att gruppen skulle vara lite mindre den här gången. Förbannat! Om vi är sex personer kommer det bli jättetydligt att jag är sämst! 

Ja jag vet att jag har fött barn i år och fortfarande återhämtar mig. Tyvärr hjälper inte sådana insikter mot skräcken att känna sig sämst. Och jag tror nog inte att de som inte har varit sämst upprepade gånger riktigt fattar hur sjukt påfrestande det är för självkänslan att få avbryta när andra får fortsätta, att komma sist, att inte orka, att få ta lägst vikter flera gånger om. Jag gissar i alla fall att folk inte fattar eftersom att så många fortfarande tror att frasen “man ska bara jämföra sig med sig själv” är det bästa rådet som kan ges. Hallå jag vet väl det? Jag känner mig väl knappast bättre av att jag blir påmind om att jag även misslyckas i vilken inställning jag ska ha till mig själv? Dessutom. Vilken version av mig själv ska jag jämföra mig med? Man utvecklas framåt och bakåt hela tiden. Bland annat åldras vi. 

Hursomhelst. Jag orkade faktiskt inte känna så här i två veckor innan jag skulle upp till bevis, som sagt, och lättaste sättet att motarbeta känslan av att vara sämst, är faktiskt att träna. Dels träna på att slå bort de där tankarna, och dels att träna fysiskt så att jag inte börjar på ruta noll när jag står och trampar i augustihösten nästa torsdag. Ergo: en kvart om dagen har införts i mitt liv nu! Minus igår, för då var jag och Katta på bokmingel, boksläpp och författarintervju. Alltså VI intervjuade Elizabeth Hand som har skrivit kanske världens bästa böcker! SÅ himla fräsigt.

I varje fall. Idag kommer jag inte heller träna, för idag har jag, wait for it…. wait for it…. MJÖLKSTOCKNING. På grund av dålig bh igår och att jag inte ammade på sex timmar, eller om det blev sju till slut. Men den är på övergång, så imorgon och förhoppningsvis resten av dagarna fram till nästa torsdag blir det fysisk träning. Och alla stunder det inte är fysisk träning ska jag träna på att få bort sämstskräcken. 

Så. Nu nu avslutar vi med en bild på när jag kände mig som bäst en gång och bara sket i prick allt, för att det var himla Oscar Jöback som ledde passet och jag fick dansa fräsiga åttiotalsmoves till Flashdance.

2015-03-14 015

||||| Like It 7 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

6 Comments

  1. Alltså, jag har inget konstruktivt att säga. Bara igenkänning. Sämstskräcken suger. High five för att inte vara ensam om den. 🖐

    • Det är faktiskt ganska skönt att dela den! Jag tror egentligen att rätt många har den, men att flera av oss väljer att vara tysta för att slippa höra att vi inte ska jämföra oss med andra, igen. High five!

  2. Känner igen mig. Ingen vidare känsla. Hoppas verkligen att skolgymnastiken ändras radikalt så att inte våra barn behöver genomlida samma typ av lektioner som en själv. Lektioner där nästan enbart killarnas prestationer uppmärksammades. Att alla har olika förutsättningar var ju knappast något som kom på tal.

    • Vi hade dessutom gympa med tjejer som var rätt framgångsrika inom fotboll och därför asduktiga på typ allt, vilket gympaläraren gärna framhöll med oss andra som sämre exempel. Fy fan för skolgympa.

  3. Asså känner VERKLIGEN igen! Och att dessutom var så långsam på att lära sig! När alla andra bara “å jag kan inget, jaha gör man så där” swish swish hopp hopp (valfri sport) vill dock komma från det och försöker göra nya saker om än klumpigt och halvdant – en av vuxenskapets stora fördelar!

    • Jag HATAR folk som ba “kan inteee. Eller hoppsan, jag var visst asbra!” Hrmpf! Men ja. Det enda som går att göra är ju att kämpa på!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *