Lopprapport: Midnattsloppet 2016 (Sthlm), Märtas version

Jag sprang midnattsloppet för två år sedan och mina mål när jag anmälde mig denna gång var att slå förra tiden och att dricka öl efter. Under sommaren har jag väl inte kutat så milfokuserat om vi säger så, många rundor på typ 3-4 km har det blivit och någon gång också efter ett glas vin. (Men jag har haft en härlig semester!). Så mitt mål att slå tiden från förrförra året fick ju slopas. Förra gången jag sprang hade jag inget sällskap men hade verkligen velat ha någon att sätta mig ner med efter och varva ner, så att Katta också skulle springa var bara guld!

En grej bara: passformen på årets tishor, not so good. Hasade upp över brösten direkt på mig. Tål att nämnas.


Tillbaka till loppet. Jag och Katta möttes upp och tog ett snabbt varv inne på Runner’s corner i jakt på gratisgrejer men hittade inga, så vi ställde oss en bit från fållan och tjötade i väntan på vår startgrupp. 

Starten gick lite trögt, och det dröjde en liten bit innan jag kunde känna in nåt bra tempo. Sen var det bara att mata på, det är ju en väldigt fin bana och en skön känsla att få kuta mitt i vägen inne i stan. Vid något ställe blev banan däremot väldigt trång och vi fick nästan stanna och köa för att komma förbi. 

Runt fyra km kommer backen i Vitan som är den högsta höjden att springa upp på. Jag hade bestämt mig för att springa alla backar så det var bara att sakta ner och koppla på pannbenet. Här brukar det dessutom vara lite grejer som händer, förra gången hade de byggt som en ljustunnel och denna gång en bro med peppiga cheerleaders i början och marschaller sista biten upp mot kyrkan. 

Efter backen går det nerför och det är ju skönt. Sen passerade jag fem km och sen sprang och sprang och sprang och sprang… Vänta nu? Här var det väldigt tungt. Jag har alltid en dipp på sträckan mellan sex och åtta km men nu slog det ju till redan innan jag passerat sex km? Blev också irriterad på ni pulsklocka som jag trodde hade ballat ur så jag stängde av den och hasade vidare framåt. Nere på Ringvägen igen hör jag en person ropa “Kom igen nu! Bara tre km kvar!” och nu tändes mitt hopp igen! Kunde det kanske kanske vara så att jag missat markeringen för sex km! Lite längre fram såg jag en ny km-markering och började, väl medveten om en eventuell besvikelse, ställa mig in på att det var sjuan. Tror ni jag blev glad eller när jag såg att det var det? Halleluja! Bara tre km kvar! 

Tänkte spara lite på krafterna fram till åtta km för att sen kräma ur det sista. Men vet ni vad som händer strax innan nio km? Mosebacke. Den är tydligen inte lika hög som Vitan men 1. Så har man sprungit nio km innan och 2. Så ser man liksom hela backen torna upp sig framför en. Pannben på, men det var fan knappt att det räckte. 

Där uppe hade de anordnat en vattentunnel och det var ju fint och svalkande, men jag blev livrädd att halka (ni vet, vatten + gatsten = halt) och fick bromsa in lite för att känna mig säker. 

Sista kilometern. Bara att öka. Målet i sikte. Fan vad långt bort. Nä, vänta? Är målet vid bananerna? Nä, det var det ju inte. Långt borta. Eller, där är det ju. Ja, typ så lät det i mitt huvud när jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det är inte helt lätt att se exakt var målet är på slutet, förrän man kan sikta km-markeringarna och tidtagarmattorna. 


Väl i mål delades medalj, choklad och banan ut, samt vatten. Benen var helt slut och knäna värkte. Jag är inte byggd för att springa på asfalt tror jag. Men alltså, Midnattsloppet är ett så himla kul lopp, så lite knävärk köper jag någon gång ibland. 

Sen till målbilden: öl med Katta. Fifan vad gott. Och så hade de baconsnacks. Himmelriket för en trött och hungrig löpare vill jag lova. 

||||| Like It 2 Gilla |||||

Märta

Märta fick sitt första barn 2011 och sitt andra och tredje på Lucia 2013 (jajjemensan, här slog hon minsann till på två på en gång). Hon har väl egentligen varit mer av typen skolka-från-skoljympan än den som frivilligt rör på sig, men de senaste åren har något hänt och på träningsmeritlistan står numer till exempel en avklarad halvmara. När det gäller val av träningsform så är det främst löpning som lockar, och detta enligt devisen lagom tempo och choklad i slutet. Ska göra något så tufft som att springa Tough Viking tillsammans med Katta 2015.

10 Comments

  1. Grymt jobbat! Älskar målet att dricka öl efteråt! Sist jag sprang midnattsloppet (förra året) drog jag hem och hade löparmage hela natten efteråt. Haha, kan bara tänka vad lite öl skulle kunna gjort för de…

    • Hehe, slapp den nattliga löparmagen denna gång men hade sjukt ont sen på morgonen. Det brukar liksom komma med en gång. Men å andra sidan så sprang jag inte snabbare än jag brukar utan snarare långsammare så det var väl räddningen. Brukar känna av mest när jag ökar hastigheten.
      Och tack!

  2. Herregud så tufft! Någon gång kanske jag hänger med på ett lopp. Eller i alla fall på efter loppet-ölen 😀

    • Det är klart du ska! Helst både lopp och öl, men måste jag välja så ölen 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *