Kattas lopprapport: Midnattsloppet Stockholm 2016

wp-1471104372252.jpg

I april, eller var det början av maj, anmälde jag mig glatt till Midnattsloppet. Den ofrivillige löparen fick feel och ba: jo men jag kanske TYCKER om att springa, trots allt? Och det var ju ändå så lång tid kvar till loppet, och med en trygg löpskolning skulle det ju så klart gå vägen. Sedan sprang jag Blodomloppet och fick så sjukt ont i knät att jag inte kunde gå vare sig upp eller nedför trappor i två plågsamt långa veckor. På midsommarafton jublade jag för att jag kunde gå upp för två trappsteg utan att det gjorde ont, och sedan blev det gradvis bättre. Men jag blev rädd och löptränade noll. Nada. Nothing.  Istället skulle jag ro, styrketräna och ta loppet som det kom. Sedan rodde jag inte särskilt mycket alls, styrketränade en del och drack rätt mycket cava – och igår var det dags för Midnattsloppet. Jag gjorde det enda rätta: surade i en vecka, letade upp ett nagellack som perfekt matchar lopptröjan (Puddle Jump från Depend, om ni vill veta), åt vaniljbullar och massa potatis. Sedan åkte jag till stan med Märta (som säkert kommer avlägga en egen lopprapport).

wp-1471104376275.jpg

I och med att Märta  är en sådan där mystisk person som faktiskt löptränar och tycker om det, så bestämde vi att vi skulle springa våra egna lopp (i samma startgrupp) och mötas efter målgång vid väskförvaringen. Jag var lite rädd för att hon skulle få sitta där till gryningen och vänta på mig, men om hon kände samma oro visade hon den i alla fall inte. Typiskt bra loppkompis!

20160813_221657.jpg

De första fem kilometerna kändes faktiskt otippat bra. Visst, jag blev kissnödig efter typ två kilometer (men avfärdade snabbt tanken på att pausa för att kissa). Och visst, efter första vätskekontrollen kluckade det så mycket i min mage att jag trodde jag skulle kräkas. Och visst, i Vitabergsparken gick jag upp för backen för jag menar KOM IGEN, vilken jävla sadistbacke det är – dessutom hade jag stuckit ut om jag hade sprungit i den, för typ alla gick uppför den.

Efter fem började det kännas rätt segt, speciellt med tanke på att jag helt plötsligt fick håll, från igen stans. Precis efter jag hade passerat 5 fick jag gå en liten bit, med som tur var släppte hållet snabbt och jag kunde snigla mig vidare (jag går ju nämligen banne mig nästan snabbare än vad jag springer). Vid 6 började jag närma mig min personbästa distans på 6.23 km – för just ja, jag har ju ALDRIG sprungit en mil tidigare. Jag har inte sprungit 9,8 eller 7 km heller. Det längsta jag har sprungit är 6.23 km och det har hänt prick en gång. Dock ska det sägas att jag under hela loppet trodde att 6.4 var den längsta distansen jag hade sprungit tidigare. Men här kände både kroppen och kanske inte minst pannbenet av att nej nej nej, längre än så här brukar det ALDRIG vara – slut nu. När banan strax efter 7 km, svängde bort igen, mot Vitabergsparken, där vi redan hade sprungit förbi två gånger, då höll jag på att börja gråta. På riktigt, mina ögon tårades och jag var på väg att skita i allt och bryta. Varför varför svängde banan åt det här hållet – VILL dom inte att vi ska komma i mål, varför HATAR dom mig. Typ så peppade jag mig själv. Men så kom jag på att närmsta vägen till väskutlämningen säkert var via banan ändå, om jag så skulle gå skiten. Mellan 7.5 och 8.5 varvade jag mellan att gå korta sträckor på kanske 30 meter, och springa, gå lite, och springa.

När jag äntligen nådde typ 8.5 kilometer tornade backen till Mosebacke upp framför mig. Där blev jag omsprungen av två killar som sprang med en kille i rullstol. Kände mig inte supersnabbast i världen då nej, dock oerhört imponerad över det gänget på tre, vilket peppade på mig lite. Sista kilometern var nedförsbacke och sedan raksträcka mot målet som tornade upp långt borta på Hornsgatan. Jag menar på riktigt, det var som om dom hela tiden flyttade målet lite lite för vare steg jag tog, men till slut kom jag fan i mål, påhejad av en mycket peppig publik längs med vägen. Alltså, många var ju aspackade, men det spelar inte så himla stor roll, för vilken skillnad det gör för psyket när man tänker att allt är skit och bara vill sitta ned och strejka, att höra heja heja, vad starka ni är. Blev nästan tårögd på vissa ställen av all support man fick av åskådarna.

Sedan släpade jag mig upp till gymnasiet där väskorna fanns, hittade Märta som berättade min tid för mig (jag var nämligen så slut att jag glömde typ allt där och då) och sedan, SEDAN gick vi och tog en stor stark och åt bacon snacks på något lokalt hak vid stationen. Den ölen hörrni, DEN ÖLEN, godaste ölen jag druckit i hela mitt liv. På vägen hem frågade Märta om jag hade fått mersmak på löpning nu, men nej, jag tror inte det. Det var tufft, SÅ tufft och även om jag är asglad att jag tog mig runt och att jag sprang min längsta distans hittills, så är jag ändå så där härligt dissig mot mig själv och tycker att jag nog hade kunnat göra bättre ifrån mig och att det inte gills eftersom jag var tvungen att gå vissa sträckor. Men sån är jag, elak och orättvis mot mig själv.

20160814_004750-01.jpeg

Men det var ändå ett kul lopp, och jag gillar liksom lopp. I oktober har vi Tjurruset framför oss, och det ska bli svinkul eftersom lera är skoj, och nästa augusti, då springer vi nog Tough Viking igen – det tror jag visst att vi bestämde över den där ölen igår kväll (eller var det tidigt i morse?).

Idag har jag rätt ont på utsidan av knäna och i höfterna. Inte outhärdligt ont, men det känns att jag utsatte kroppen för något den inte är van vid. Och HERREGUD vilka lårsår jag fick? Jag sprang ju för fan i tajts? De måste ha glidit ned för vi snackar såsande köttsår mellan benen. Så pass skönt. Verkligen.

Jaha, min tid undrar ni? 83 minuter och 27 sekunder.

Mvh, The Flash

||||| Like It 11 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

21 Comments

  1. Alltså, SÅ imponerad, speciellt med den träningen innan. 😉 Heja, heja! Och fy fan för lårsår, hin ondes avkomma.

    • Ja men eller hur! Jävla lårsår. Brukar ALDRIG få lårsår när jag har på mig tights. Hade jag sprungit i kjol hade jag ju fattat det, men tights liksom. VAFFAN?

  2. SATE så grym du är Katta! Är otroligt impad, you rock! Ta nu hand om kroppen och var SNÄLL och RÄTTVIS mot dig själv. Kramar!

  3. Så j-a bra!! Grattis! Du är grym! Och det är så inspirerande och peppande att läsa såna här rapporter. Igenkänning. Du är ÅSM!

  4. Det var min första mil innan och eftersom jag snappat upp att vi sprang i samma startgrupp försökte jag kolla om jag såg dig i startfållan men det var ju kört. Förmodligen var jag för nervös och stirrig eftersom jag själv inte heller sprungit så långt innan. Men det var ju så kul! Vilken stämning!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *