Lopprapport: Blodomloppet Stockholm

20160608_194122.jpg

Det är inte direkt så att jag pepprar er med lopprapporter, men idag sprang jag banne mig ett lopp. Jo, ni läste rätt: KATTA SPRANG ETT LOPP. Detta är mitt tredje lopp någonsin. Förutom skoljoggen och sådant där back in the days of glory. Lol. Skoja bara. Jag har aldrig haft några days of glory när det kommer till träning. Eller jo, jag tror jag har dem nu faktiskt. Så yay!

Ni ba: OJ, days of glory minsann, nu har hon allt kutat snabbt. Men nej, det har jag inte. Snabbare än vad jag sprungit 5.3 kilometer tidigare, men snabbt? Nej, inte särskilt. Jag tänker vara härlig och inte skriva vad jag sprang på för tid, för jag vet hur det kan vara när folk skriver att de springer JÄTTELÅNGSAMT och man ser deras tid och ba: LOLZ, det där är inte långsamt (fast minus lolz:en). Men om vi säger så här: de i mitt lag sa att de springer långsamt, men jag hade redan förlorat dem ur sikt efter 500 meter. Men vet ni, DET ÄR OKEJ! Det gör faktiskt inget. Så länge jag inte förväntar mig för mycket av mina löptider så känns det faktiskt helt okej att det inte går särskilt snabbt. Löpning är inte min primära träningsform, det är blott ett komplement för att det är praktiskt och för att lopp faktiskt är rätt kul.

Lopprapporten då? Tja, jag valde 5 km-banan, som enligt hemsidan faktiskt var 5.2 kilometer, men som enligt min GPS (som var spot-on hela vägen med skyltarna där det stod hur långt vi kommit) faktiskt var 5.3 kilometer. Inga backar, mest grus, fina miljöer och nostalgi på vissa sträckor eftersom Tough Viking delvis sprangs på prick samma ställen. Jag gillar backfria lopp. Jag gillar däremot inte grus. Men grus är ändå helt okej om man jämför med de män som tyckte Blodomloppet var exakt rätt ställe att persa och kuta med armbågarna vässade på de mest trånga ställena. Noll respekt för sina medlöpare, och för i helvete, det är ett mysigt litet motionärslopp där i huvudsak arbetspolare springer ihop – skärp er gubbar, VAD ÄR DET MED ER EGENTLIGEN. Persa i skogen eller något. Usch på er. Men, förutom buffliga män (what’s new, liksom?), så var det en väldigt fin och rolig kväll och ett himla gött sätt att lära känna några av mina nya kollegor. Energimässigt hade jag kanske kunnat mata på med en eller två kilometer till, vilket ändå känns lovande inför Midnattsloppet i slutet av sommare.

Det kanske finns hopp för mig och löpning ändå, om jag bara gör det på kul utan krav och sånt? Ha ha ha, okeeeej. För det är ju PRECIS så jag fungerar. Self-denial 4-evah!

||||| Like It 6 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

10 Comments

  1. “på kul utan krav”? Om jag genomgår lobotomi skulle det eventuellt funka på mig! Med vänlig hälsning, In it to win it -78

    • Haha, samma här! Försöker springa utan klocka men har alltid Runkeepern igång så jag vet OM JAG PRESTERAT när jag kommer hem!

    • Jo men jag kör både med klocka och med Endomondo (vägrar runkeeper numera pga så jävla strulig emellanåt), men jag försöker låta bli att bli sur på mig själv för att det går långsamt. Lättare sagt än gjort dock.

  2. Peppelipepp! Har du hittat nåt bra träningsprogram för att komma upp i milen? Känner att det var lite fail av mig att bara lägga lopp typ efter sommaren, vill ju typ springa nåt nu!

    • I senaste Runner’s world hade de tips på olika träningsupplägg för milen beroende vilken tid man vill klara. Tänkte testa att följa det någorlunda i fyra veckor och se om det kan hjälpa mig att klara Midnattsloppet under 60 min.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *