Det är skillnad på armhävning och armhävning

video0095_0000009949_1.jpg

Det är skillnad på armhävning och armhävning. Dels har vi snubbhävningarna, som jag kallar dem: händerna hyfsat brett isär och pumpa järnet upp och ned – gärna för att imponera på andra snubbar. Eller för att snabbt klara av straffarmhävningar på typ Tough Viking. Praise the lord för snubbarmhävningarna på Tough Viking. Jag kämpade länge och väl för att klara att göra en och sedan, efter lång tid, typ tio snubbarmhävningar. Och precis när jag hade lärt mig började vi PT:a med Elin och hon ba: nej, gör sådana här armhävningar istället, vilket är tricepsarmhävningar eller, som jag kallar dem sedan den där januaridagen 2015 då Sofia, Märta och jag hade vårt första pass med Elin: Elinarmhävningar. Armarna tätt intill kroppen, aktivering av bål så pass mycket att klockorna stannar, långsamt ned och sedan upp. Typ upp. Jag har inte kunnat ta mig upp ur en Elinarmhävning på tårna, utan när jag möter marken har jag fått växla över till knä för att ta mig upp. Det har inte funnits på kartan att jag skulle kunna ta mig upp.

Men banne mig hörrni, igår kunde jag det helt plötsligt. Fast “helt plötsligt” är ju egentligen helt fel att säga, för jag har banne mig slitit med dessa armhävningar sedan januari 2015 (sporadiskt) och mer fokuserat sedan hösten 2015. När jag hade mitt första pass för hösten skissade jag nämligen upp följande konkreta träningsmål: att kunna göra en pull-up (helst innan jag fyller fyrtio, vilket jag gör den 12 december) och att kunna klättra uppför (och helst nedför) ett rep. Elin föreslog bland annat att jag skulle göra tio armhävningar om dagen – till en början var jag typ religös med dessa armhävningar (som den nyfrälste lätt blir), men sedan har jag glömt bort att göra dem varje dag. “Glömt bort”. Men jag har i alla fall sett till att lägga in armhävningar i de allra flesta av mina träningspass och igår kunde jag alltså ta mig upp, utan att gå ned på knä. ALLTSÅ! Jag är så jäkla stolt (och lite mallig) över detta och det känns banne mig nästan som om jag gjort tio pull-ups och klättrat upp för tusen rep. Jag är tveksam till om jag kommer klara pull-upen innan jag fyller fyrtio, men repet kom jag halvvägs uppför den gången jag reptränade (men har sedan dess inte stött på något rep) och tydligen kan jag göra (ett par) Elinarmhävningarna nu.

Hurra!

(Och ja, det är svårt att fota en armhävning utan att det mest ser ut som att man gör plankan – men ni får använda er fantasi helt enkelt). (Det är också svårt att få med hela kroppen när man försöker göra armhävningar på kontoret, men alltså, NU ORKAR JAG INTE GÖRA FLER ARMHÄVNINGAR).

||||| Like It 5 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

4 Comments

  1. Men, så skönt att läsa detta! Jag har också börjat harva med armhävningar triceps-style. NÄr jag var på workshop i bänkpress med Styrkebyrån så gjorde vi såna som aktiveringsövningar och jag har börjat öva lite då och då. Och kommer bara ner – inte upp. Så därför – härligt att läsa att du kommer upp nu! Att det ger resultat. Heja dig, du är skitbra! Både på att göra armhävningar och på att ge mig tillbaka lite pepp att öva mer 🙂

  2. Jag har provat, jag var bara tvungen. Och fy fasiken vad jobbigt. Jag klarar bara på knäna.

    Dags att träna core! Och armhävningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *