Tappade kanske tråden lite…

wp-1460543394162.jpg

Kan man vara träningsbloggare utan att tipsa om “hälsosamma” semlor? Kan man yoga utan att känna sig rotad och ett med jorden? Kan man äta en sallad i en skål utan att kalla det för en lunch bowl? I senaste avsnittet av En förbannad podd raljerade jag eventuellt en smula om smoothie bowls och lunch bowls för jag menar, hur kan det ens bli en stor grej på instagram med sallader i en skål – jag har väl för tusan alltid ätit mina sallader i en förbannad skål för annars ramlar ju skiten av tallriken. Jag äter korv och makaroner i en skål av samma anledning (#korvbowl) och chips (#chipsbowl), ja, och soppa med, för den delen och av prick samma anledning. Men ja ja, jag förstår mig väl helt enkelt inte på dessa nymodigheter på grund av min aktningsfulla ålder eller något (Lex Snapchat).

I alla fall… Vi har ju en blogg, där vi ogärna snackar vikt, där vi fokuserar på träning, den som blir av, den som inte hinns med och den som vi önskar att vi vågade testa – bland annat. Vi försöker nog även lite till mans (kvinns) undvika ordet “hälsa” för jag menar, VAD ÄR ENS HÄLSA? Det som är hälsosamt för en person med celiaki är ju inte nödvändigtvis samma sak som för en med järnbrist. Ja men ni vet, hur vi definierar ordet “hälsa” lär ju bero väldigt mycket på vem vi är och vad vi har för förutsättningar.

Move it Mama har många trogna och uppmuntrande läsare som ofta överöser oss med väldigt peppiga kommentarer (tusen tack, vi älskar er också), men ibland, IBLAND, får jag känslan av att vi inte på alla håll tas helt på allvar. Kanske för att vi inte går upp i brygga av chiapudding (även om jag vet att flera av oss faktiskt gillar chiapudding)? Eller kanske för att vi kör enligt mentaliteten att det ska vara kul att träna inte ett måste? Jag vet inte . För SJÄLVKLART kan man vara en träningsbloggare utan en elitbakgrund, en träningsbloggare som försöker hitta träning som funkar, som blir av. En del av själva poängen med Move it Mama är, i alla fall i mina ögon, att visa att man kan vara en tränande människa utan att det för den sakens skull blir ens hela identitet. För så tänkte jag, innan jag blev en person som tränar, att om man var en person som tränar så kan man inte äta pommes med majonnäs, eller äta godis och chips, att hela jag var tvungen att göra andra val hela tiden. Men vet ni, det behöver man inte alls göra. Om man inte vill det alltså. Det går alldeles utmärkt att vara en person som tränar och ändå tar sig en fika. Eller att vara en tränande person utan att ställa upp i lopp och tävlingar. Eller vara en person som tränar men som också gillar att äta chips, brodera, läsa böcker och länga efter kommande säsong av Masterchef Australia. Man behöver inte stöpa om sig själv efter en ny mall bara för att man börjat träna. TACK OCH LOV.

Jag vet att Kalle Zackari Wahlström en gång skrev skitsmart och mindre svamligt om detta:

“Här kommer ditt nya träningsupplägg: Fredagsmys med dom du tycker om, fylleät familjepizzor, be om extra sås, rök ett paket om dagen*, fynda bland rabatterade påskgodisar med kort bästföredatum eller skit i det. Gör saker som gör dig glad. Lev precis, exakt som du vill. Men lägg till träning så ofta du pallar. “

Ehm. Ja. Precis så. Tänk om jag kunde vara lika kärnfull som Kalle. Då hade ni sluppit läsa ett raljerande inlägg om lunch bowls. Men nu är jag inte det och du tog dig till slutet av texten ändå. Bra jobbat.

 

||||| Like It 17 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

36 Comments

  1. Word!

    Jag har inte ens fattat förrän nyligen att jag är en sån som tränar, detta trots att jag regelbundet har tränat 2-4 gånger i veckan i 1,5 års tid med undantag för diverse sjukperioder (småbarnsmamma…) och att jag blivit sjukt stark under tiden eftersom jag upptäckt att jag Älskar styrketräning. För samtidigt så dricker jag både vin och kaffe och äter chips och godis och bangar inte en hamburgerlunch eller en pizzakväll och sånt håller man väl inte på med om man tränar?

    Har nu skapat en # på instagram för att uppmuntra och påminna mig själv, #ensånsomtränar Eventuellt kanske # funkar även på snapchat, vad vet jag, har aldrig varit där… eller rättare sagt vågat mig dit. Tar väl 1,5 år till,

    • Eller hur! Det tar liksom TID för huvudet att inse att man är en sådan som tränar, speciellt om man inte är taggad på att göra alla de där klassiska hälsogrejerna som man lätt får för sig hör träningen till. Heja dig och AWESOME tagg!

  2. Men precis exakt så.

    Jag tränar när jag hinner och orkar, som strax, har ju träningskläder med mig. Tränar för att jag gillar det och att lyfta tunga grejer. Springer för att jag faktiskt kan, i runda slängar 35 år trodde jag att jag inte kunde.
    Hälsa. Ja, jag är frisk, jag har hälsan. Min mage gillar inte gluten och godis (kanske i kombination bli det bättre…) men min hjärna gör. Jag äter det jag vill och när jag vill och framförallt så mycket jag vill.

    Jag älskar er blogg för att det är en presigelös, ej hetsande blogg, som jag känner igen mig i. Ni är som jag och jag är som ni. Och jag blir peppad av att läsa era inlägg om det ni testar och inte testar.

    Hepp! Nu ska jag ha egentid på gymmet! Lyckliga jag! *Längtar*

    • Men åh, tack för de fina orden om bloggen – det är PRECIS så vi hoppas folk ska uppleva denna blogg. Tack och kram!

  3. Det är kanske inte helt relaterat men jag vill ändå tipsa om tumblr kontot “Women laughing alone with sallad” som enbart har bilder på just det temat. Apropå lunchbowls då.

    • Åh gud ja, det är så sjukt när man ser alla dessa bilder uppradade! INGEN tycker om sallad så pass mycket. INGEN!

  4. Asså anledningen till att det här är den enda träningsbloggen jag följer är för att ni just inte är så hälsohetsiga utan mest tycker det är gött att träna när ni kan. <3 Jag kan känna igen mig trots att jag bara är katt-mamma 😉

    • Hurra! För vi hoppas att många fler än barnmammor ska känna igen sig i detta, så vad glad jag blir! Tack!

  5. Och där har vi på pricken varför Move it mama är den enda träningsbloggen jag följer. För att ni är människor precis som jag.
    Hälsar en yogalärare som gärna tar ett glas vin eller 10, äter chips och kött, är småfet och allmänt ovig och som HATAR nedåtgående hunden. Jävla skitpose att vara jobbig.

  6. Du satte pricken över iet på anledningen till att jag typ inte läser några träningsbloggar förutom denna och pt-fia. Så bra skrivet!!

  7. Och det är just därför jag älskar den här bloggen! Inga pekpinnar. Ni beter er som normala människor, inga supervältränade renlevnadsfreaks, och just därför är ni så inspirerande. Precis som Kalle, som visserligen är vältränad, men har en högst mänsklig inställning till träning och matintag.

  8. Haha ja visst är det så. Mer livet och så addera lite träning. Att det ska vara så himla svårt för folk att både leva som vanligt och träna utan att göra för stor sak av den ena eller den andra saken. Antingen kosten eller träningen. Vad hände med lagom?

  9. Har i perioder försökt mig på att följa träningsbloggar men hamnar alltid i någon form av ångestläge allt eftersom mina egna träningspass går upp och ner i både kvalitet och kvantitet och mina matintag inte är det minsta relaterade till vad jag ser på de tallrikar som visas upp. Move it mama är den enda träningsblogg som inte ger mig minsta lilla bad feeling och dåligt samvete. Ni inspirerar och peppar bara genom att visa vad ni fixar men också när ni berättar om när det inte går på räls.

    • Alltså, jag blir så glad att jag blir lite tårögd av din kommentar. Tusen tack för de fina orden, och kramar!

  10. Himla väl talat. Jag brukar säga att jag tränar för att skapa utrymme för mer dekadens i livet (läs: chipsmiddag, romdrickande, snusande, koffeinöverkonsumtion och smågodisbonanza). Såklart också för att bli stark och hålla mig frisk i längden, men jag blir så väldigt provocerad av det där med att man måste välja. Allt eller inget. Inget eller allt. Grym blogg, tack!

  11. Det är just på grund av avsaknaden av chiapudding jag blogg. Jag slutade vara med på idrotten i femman-sexan. Tränade lite ju-jutsu på fritiden i högstadiet. Cyklade till och från skolan fram till studenten. Sen har jag knappt gått en meter mer än nödvändigt på väldigt många år. När runkeeper blev populärt skaffade jag det, mätte nån enstaka promenad till paketuthämtningsstället en kilometer bort och sådär. Kom aldrig igång. Förrän en sommar för några år sedan när jag hade studieuppehåll och flyttat hem till min mamma igen. Då började jag gå. Två och re mil totalt under en månad var två av mina första mål. Förra året gick jag femtio mil. I år har jag bestämt mig för att jag ska lära mig springa såpass att jag klarar en kilometer utan att dö iallafall. Träning är så långt från min värld, men när jag läser om andra som inte hängt på gymmet hela livet men ändå lyckats göra träning till en del av livet så känner jag hopp för egen del också. I år ska jag fixa en kilometer löpning. Och lära mig komma överens med cykeln jag köpte förra året efter att ha varit utan i närmare tio år. I framtiden kanske jag tar steget in i ett gym. Och fram tills dess läser jag och inspireras av er!

        • Låt oss hoppas! Jag testade att springa mellan lampstolpar förra året. Inte helt säker på om jag lyckades, hade fullt upp att stå upprätt när benen inte orkade ta sig framåt längre 😉

          • Jag körde ett himla bra program precis när jag började springa (och jag kunde verkligen inte springa innan, inte ens till tåget) – där sprang jag max en minut innan det var dags att gå. Gött!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *