Här blir det ingen viktresa dokumenterad

Mot slutet av senaste graviditeten, innan jag gick in i en mindre depression och bara grät mig igenom dagarna, kommenterades min kropp HELA tiden. Många tänkte säkert att de gav mig komplimanger eftersom att den stående kommentaren var att det inte syntes på mig att jag var gravid om man inte tittade på magen. Nu är dock saken som sådan, att jag inte tycker att det är en komplimang att använda mig för att hylla smalnormen. Jag vill inte vara exemplet på en “bra kropp” för att jag är smal. Jag vill inte vara exemplet som dömer en kropp som är tjock. Jag vill faktiskt helst inte vara något exempel alls när det kommer till kropp, utom möjligen en kropp som inte fungerade, men som nu (eller snart hoppas jag) gör det.

Det enklaste är att utgå från sig själv och jag utgår från att jag själv har väldigt lätt för att bli viktstörd. Det har fortfarande inte hänt att jag har ställt mig på en våg och hamnat i ett neutralt läge inför vad siffrorna visar. Jag kan inte se före- och efterbilder utan att känna mig lite stressad. Många har svårt att tro mig, för jag är ju så smaaaaaaal – men det spelar ingen roll. Jag har inte alltid varit så smaaaaaaaal och jag har oerhört svårt att komma överens med min syn på mig själv som överviktig. Jag vill verkligen inte bry mig – men oj, vad jag bryr mig. Och då har jag aldrig, aldrig, aldrig varit utsatt för det tjockhat som finns i samhället. Jag har aldrig blivit diskriminerad för min vikt, eller uttittad eller hånad eller fått idiotiska tips om LCHF bara utifrån hur jag ser ut. Få människor har studerat mina livsval och kommit fram till att jag får skylla mig själv om jag är sjuk, trött eller deprimerad – “det handlar ju bara om kalorier in/kalorier ut – skärp dig”. Jag kan gå ut, utan att alltid ha på mig min kropp. Ändå påverkas även jag och det gör jag bland annat för att vikt har alldeles för stor plats överallt.

Och jag har gjort en del dumma grejer. Jag har också varit den som oförsiktigt har hyllat hur bra jag mår efter en livsstilsförändring och varit med och befäst myten om att tjocka kroppar är ohälsosamma. Det är inte sant. Alla kroppar kan må bra. Alla kroppar kan må dåligt. Pröva att vara undernärd en period, lev på kaffe, rödvin och cigg. Färga håret svart och gå i fladdriga tygsjok. Du kommer troligen inte väga så mycket och se väldigt heroinchick ut, men hur kommer din kropp må? För jävligt, vet jag.

skogas7

Den bästa typen av träning. Att indianhoppspsyka Katta när hon squattar med den enda vikten av vikt just här: viktplattan. Åh vad jag längtar efter att kunna träna med vänner igen!

 

Det är egentligen den andra anledningen till att jag inte kommer skriva något alls om någon “viktresa” här. Den första anledningen är att det här är en blogg om träning och för mig handlar inte träning om vikt. Det handlar om att må bra och att våga använda och utmana sin kropp, oavsett hur den ser ut eller i vilket fack samhället har placerat den.

Hur som helst. Vill någon gå ner i vikt och vill personen dokumentera det – gör det (utan att hetsa eller hata på tjocka kroppar, även om det handlar om hur din egen såg ut innan). Hela internet (typ) står fritt till ditt förfogande. Ni kommer inte behöva googla länge för att hitta ett sådant exempel, ni som vill läsa om vikt och som blir “inspirerade” av före- och efterbilder. Men här. När jag skriver om mig. Här kommer ni inte få läsa om min “viktresa”. För jag tänker inte göra någon. Om jag ska resa någonstans ska det vara till ett ställe med sovmorgon och jäkligt bra hotellfrulle. Och gärna ett gym med fria vikter, eller en boxningshörna där jag kan få ut mina aggressioner och samtidigt känna mig allmänt cool.

||||| Like It 19 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

17 Comments

  1. Men hurra, vilket underbart inlägg! Som vanligt älskar jag er blogg och önskar att jag också var med i ert träningsgäng!

  2. Heja dig! En kropp som fungerar och mår bra är så mycket mer eftersträvansvärt än en smal kropp. Ni är så himla inspirerande med er i ställning till träning. Är så less på all smalhets och jakten på drömvikten…

  3. Word sistah! Word!

    Och tänkt att den där bilden snart har ett år på nacken. Tror det börjar bli dags för lite vegopizza hemma hos mig snart igen!

  4. TACK!

    (man var visst tvungen att skriva mer än fem tecken så då passar jag på att skriva att det är så himla skönt att få läsa om träning utan viktinslag)

  5. Tycker det låter vettigt!

    Nästan hela mitt liv var jag obrydd om min vikt (fet) fram till att jag ville ha barn för 10 år sedan när jag var 20, då började jag bry mig lite. Trots alla dietister och läkare som jag träffat under min barndom var det ingen som kunde rubba min känsla av värde och duglighet, det verkar som att mina föräldrar gjorde nåt rätt. Det är först nu som “normal” jag nojar och hatar min kropps utseende, trots att jag benböjer min vikt, trots att jag gör framsteg med bänkpressen, trots att jag orkar springa flera kilometer utan att vilja dö.

    Det gick hiskeligt snabbt att börja hata mig själv, ca 5 år och lustigt nog började det när jag blev smal… Jävla samhälle. 5 år raserade en stor del av min självkänsla och människor som ni här på MiM, Lady Dahmer, Anna Apan med flera hjälper verkligen till att få en normaliserad världsbild och syn på kvinnors kroppar! Härligt att ni finns!

    • Tack! Ja samhället är skit. Trist att det inte bara går att inse det och tänka på något roligare…

  6. SÅ jäkla bra inlägg!

    Jag blir också galen på mig själv för att jag bryr mig för mycket, för att det är så svårt att bli av med tjockhetstankarna. Jag vill inte mer. Jag duger precis som jag är. Som alla andra också gör.

    • Tack snälla du!

      Ja jag vet. Så sjukt träligt att behöva dras med negativa tankar om sin kropp. Det tar så mycket ork från en dessutom, som hade kunnat läggas på roligare saker. Samtidigt blir vi ju barn av vår tid, så att säga. Dvs skitsvårt att inte påverkas av allt vi matas med. Försöker att inte bli för arg på mig själv för att jag inte lyckas släppa tankarna alla gånger.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *