Bockar av mars, smider planer för april och går igenom kroppsstatus

Sak jag hade glömt med spädbarn: så fort barnet är sövt och kaffet fixat och mackan med (den här gången knäckebröd med cava/pistage/apelsin-marmelad) och man precis hinner slå på datorn för att skriva ett inlägg, så vaknar barnet. Det här inlägget har jag försökt skriva i fyra dagar nu.

Hursomhelst. Så i mars skulle jag:

  1. Föda barn
  2. Fixa första steget i MammaMage-appen
  3. Bli kvitt mitt mustberoende ( så jobbig grej att ha när musten slutar säljas ju)

Barn födde jag och mustberoendet försvann lite med graviditeten, men MammaMage har det inte blivit så mycket med eftersom att kroppen tog mer stryk än jag förväntat mig av graviditet och förlossning. Appen har helt enkelt fått vänta. Jag fick sy ihop en muskel och huden ovanför den och jag har helt enkelt inte känt mig jättepeppad på att äventyra de där stygnen. Häromdagen hittade jag ändå en lång tråd som hängde och dinglade lite lojt från bristningen, och eftersom att jag även fått tillbaka kraftiga blödningar åkte jag in för att kolla så att stygnen inte gått upp. Det hade de inte. Man hade visst glömt att klippa av tråden när jag syddes. Blödningarna kom sig av att jag hade fosterhinnor som låg kvar, så de plockades ut. Förändringen i mina nedre regioner efter detta: enorm. Jag har börjat med appen nu.

I övrigt mår kroppen mår rätt bra. Igår kände jag en stor förändring – fram till dess har jag varit förvånansvärt sliten faktiskt. En insikt om att 37 nog var min övre gräns för att orka med en graviditet och förlossning till kanske? Lite jobbigt att tänka så, för bebisen som kom ut är värsta mysfransen och även om jag inte vill ha fler barn, så suger det redan till i fortplantningsorganen när jag håller honom. Slitenheten kan för all del också bero på att jag i och med min stressblödning innan jul, faktiskt inte har tränat nämnvärt alls.

Kroppen i alla fall. Amningshormonet påverkar, precis som med Isak, mina leder och det var ju handleden inte sen att hoppa på. Har alltså oerhört ont i min högra handled. Och de flesta andra leder också. Tänk: influensaverk. Det här får helt enkelt väntas ut. Det blev bättre när Isak ammade mindre. Det blir det nog den här gången med.

Förra veckan gick jag 750 meter, stannade och åt en påskbakelse och gick 750 meter till. Det gillade inte kroppen, som var stel och arg och mer eller mindre sabbad resten av den dagen. Igår gick jag ungefär samma sträcka igen och även om kroppen var rätt trött när jag kom hem, så var det inte i jämförelse med förra veckan. Framsteg!

Från gårdagens barnvagnspromenad. Barnet i åkpåsen som min bror hade 1974 och jag sedan tog över 1978.

Ryggen och magmusklerna – ja vad ska vi säga. Jag har helt klart kvar diastas (det är ju inte så länge sedan jag var gravid trots allt) och ryggen tar mycket stryk av att mina magmuskler inte riktigt är med mig. Jag försöker verkligen tänka på att koppla på maglåset varje gång jag lyfter och att rätta till hållningen varje gång jag reser mig, men att försöka tänka på saker och att verkligen komma ihåg dem är ju som bekant inte riktigt samma sak. Jaja. Skam den som ger sig!

Mina förhoppningar om april är jallefall att:

  • fixa de fyra första stegen i MammaMage – ett i veckan, det är väl rimligt ändå?
  • göra fotgymnastik som en förberedelse för senvårens barfotalöpning, minst tre gånger i veckan
  • lyckas gå tre kilometer med barnvagn och inte behöva sova resten av kvällen efter.
  • läsa mycket utomhus

Hur ser era april-planer ut? Har ni några?

 

 

 

||||| Like It 5 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

4 Comments

  1. Jävlar vad din bebis ser gosig ut! SÅ JÄVLA SÖT!!!

    Jag ska försöka tänka över mina aprilmål. Hm.

  2. Senaste månaderna har jag kunnat träna 4-5ggr/vecka, styrka blandat med löpning. Nu har jag precis gjort klart en veckas praktik på nukleär avdelning (gammakameror alltså, vilken grej! Och att göra patienterna radioaktiva, så himla läckert) med dryg pendling så träning har jag inte idas få gjort, har fått två promenader efter att ha landat och panikätit middag hemma.

    Nu blir det en veckas paus där jag kan återgå till vanliga rutiner innan det är dags för en massa veckor på intervention (ballongvidgning av trånga kärl, insättning av olika dränage i organ och kroppsdelar osv) samt en innevecka på skolan med seminarier och strunt, givetvis med timslånga pendlingar.
    Men hatar när verkligheten sabbar mina rutiner, blir så irriterad.

    • Det är sjukt hur lätt det är att sabba en rutin, med tanke på hur svårt det ofta är att få in den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *