Eftersom jag tydligen har issues letting go…

image

Igår kväll signade jag upp för Röhnisch Running School 2016. Vad hände där liksom? Jag tycker ju inte ens om att springa, men det ser ju också typ gött ut när andra gör det. Eller nej, mest ägnar jag mig åt att förfasas hur förbannat snabbt alla andra kan springa. Alla andra. Helt och hållet min värsta mentala fiende, att jag hela tiden ska jämföra mig med andra, men ursäkta mig för att jag lever kvar i det som skolidrotten fostrade mig till, att jag aldrig var bättre än den som var, well, bättre. Och alla andra var ju bättre. Och bättre var det som var viktigt för mina idrottslärare anno 1983-1992. I gymnasiet hade vi en bättre lärare, men ärligt talat var det i senaste laget för detta stukade ego. Men! Jag jobbar på det och får väl se löpningen som kbt eller något. Och inte minst är jag ute efter konditionsaspekten, för jag tycker kondition är svintrist om jag inte jobbar med något konkret, och då får det konkreta väl vara milen då.

Mvh, motvilliga_löparen-76

||||| Like It 6 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

14 Comments

  1. Åh, jag är precis likadan. Hatar löpning, skadad av elaka idrottslärare, jämför mig alltid med andra och blir så jävla ledsen när jag tycker jag är dålig.

  2. Gick direkt in och signade jag med… Nu ska vi se om vi kan omvända även denna motvilliga löparen. Kanske är det roligt denna gången, kanske. Det hade ju varit sååååå praktiskt/smidigt/trevligt/fint/bra/härligt/osv…

  3. Bestämde mig för att i höstas äntligen strunta i min gamla idrottslärare och faktiskt våga börja springa. Inte fort och inte långt. Ensam så att jag omöjligt KAN jämföra mig med andra. Och det är inte så fruktansvärt tråkigt så länge man har en bra podd att lyssna på och inte alltför trist miljö att springa i. Gillar intervaller, då kan man koncentrera sig på just den intervallen på någon minut istället för att ständigt tänka att man har x antal km innan det äntligen är över. Och intervaller ÄR galet effektivt har jag märkt. Intalat mig att det var en myt tills jag gav dem en chans…

    • Jag har haft några perioder av löpträning sista åren, men slutat när jag blivit sur för att jag inte blir bättre. He he. Men jag håller med dig, intervaller är det bästa – utvecklande och hyfsat kul.

  4. Heja dig! Du fixar det. Du KAN ju springa långt, så milen kommer du klara!
    /hurtig_och_pepp_84

  5. Och vad hände här då? JAG sajnade också upp mig! Bara sådär! Jag som inte heller gillar att springa, men gillar tanken på att kunna springa. Försöker ibland, men det blir inget vettigt av det. Men kanske nu. Häpp! Och tack för sparken i röven <3

    • Eller hur! Precis så, jag gillar tanken på att gilla det väldigt mycket. Heja oss – vi peppar varandra!

  6. Jag försöker tänka att löpning är lika härligt och nyttigt för kroppen oavsett om jag springer långsamt (vilket jag gör) eller om jag springer fort (vilket jag nån gång hoppas kunna göra, men det ser inte så lovande ut för tillfället).

    Lycka till med projektet, och glöm inte att skynda långsamt så att du inte skadar dig för rehabträning är det absolut tråkigaste som finns!

    • Röhnish Running School brukar vara väldigt bra uppbyggt och enligt devisen skynda långsamt. Jag har ju sprungit senaste åren, så jag har redan en grund (körde en första löpskolning 2012, innan dess kunde jag inte springa mer än 100 meter) – men grejen är att jag liksom tycker det är tråkigt. Intervaller är hyfsat kul, men de längre passen: snark. 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *