Stopp stopp stopp, här ska inte jämföras någonting!

handstående

Nu jäklar kommer det inlägg på inlägg här på MIM, men efter Kattas inlägg om att jämföra sig med andra känner jag att jag måste skriva lite om det här med att stå på händer.

Jag har alltid kunnat stå på händer. Alltid. Kanske inte sedan jag föddes och inte utan stöd, men att bara kicka upp mig mot en vägg, det har jag kunnat så länge jag kan minnas. Samma sak med huvudstående – jag kan lätt sätta i skalp och handflator i mitten av vilket golv som helst och resa upp kroppen. Har alltid kunnat. Faktum är att det är helt obegripligt för mig hur folk inte kan det. Jag trodde på allvar fram tills ganska nyss att det var något som alla vuxna behärskade, i stil med att typ gå ner från en trottoarkant eller sätta sig i en stol.

Säkert är det därför jag har längtat efter att vi skulle börja med handstående på crossfitkursen som jag går nu, för att jag vet att jag kan. Jag hatar ju att vara sämst och att göra saker jag inte kan, även om jag är bättre på att utmana mig nu på äldre dagar. Sen att hitta balansen för att stå på en hand, det är ju lite svårare (bilden är dessutom i slutet av passet när jag var sjukt trött men ändå kände att jag ville ha en bild från träningen, när vi började passet stod jag still utan att vifta).

Jag ville mest bara påpeka att det alltså inte alltid är som Katta skriver, att “alla svarar olika bra på träning”, utan att vissa saker kan man bara. Och jag är uppenbarligen en sådan som kan stå på händer (woop woop!). Och vill man bli en sån så är det bara att träna. Och hitta kläder som sitter hyfsat om man känner panik inför att visa magen och tuttarna uppochner för sina kursare. Men mest träna. Eller skita i det och enbart fokusera på sådant man är bra på, men det är ju liksom inte lika… utvecklande.

Nästa mål: handstand push ups. Det blir ball.

||||| Like It 2 Gilla |||||

Mirijam

Mirijam födde sitt första barn i slutet av augusti 2013 och var före den graviditeten i vad som lite blygsamt skulle kunna beskrivas som "sitt livs form". Men efter graviditeten – not so much. Men – det hindrade henne inte från att tio månader senare bli gravid igen och med en aldrig sovande lillasyster född i april 2015 är nu är vardagen en ständig kamp mellan extremtröttma, träningspepp och soffhäng. Mirijam är före detta journalist men numera tatueringsborttagare och driver studion A Bushel & a Peck i Malmö och gillar löpning, adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Och internet.

11 Comments

  1. Ja, visst är det underligt med de saker man kan från födseln, eller i alla fall barnsben, det som en inte behövt lära sig.

    jag kan ouppvärmd vid 38 års ålder fortfarande få höger respektive vänster ben bakom nacken. Skitbra skill i vardagen.
    jag kan också lägga tungspeten mot nästippen. Mycket bra att kunna.

    Något som jag en gång kunde var att hjula, det ska jag lära mig igen. Det sitter i min skalle att jag har svaga axlar (går att lösa med träning) och att jag därmed inte kan hjula. Härmed är det ett utan årets mål, Lära mig hjula igen och även göra handstående mot en vägg.

    Så nu får ni börja lära er få tungspetsen till nästippen eller benen bakom huvudet. 🙂

    PS . Älskar att jag hittat tillbaka till MiM! DS

    • Oh, hjula! Det ska jag prova nästa gång! Ska öva på det där med benet, men tror att tungspetsen kräver en annan grundfysik om jag ska vara ärlig 🙂

  2. Ha ha ha, nej men det var ju precis det jag skrev, att man INTE ska jämföra sig med andra, men ibland lyder ju inte hjärnan trots att den är fylld med vettig information.

    Och angående förutsättningar och att svara olika på träning, så är det ju precis så att i ditt fall kan du ju stå på händerna från början och då är klart att det är en annan sak för dig att sätta tekniken med att stå på en hand när du liksom kan utgångsläget. Medan jag som lärt mig att stå på händer senaste halvåret, har så klart mer teknikövning fram till att jag kan skifta min balans och lyfta upp min ena hand. Det var det jag menade med olika förutsättningar och att man utifrån sina förutsättningar kan olika saker och lär sig nya saker olika snabbt.

    • Och jag tänker att du Katta säkert kan en massa saker som andra inte kan! Saker som nån annan tittar med avund på. Du är grym så som du är. Så det så.

    • Haha, jag fattade det som att du menade att jag gått från noll till enhands på ett pass, eftersom “alla svarar olika på träning”. Sån kropp hade man ju velat ha!

  3. Hej Mirijam! Och ni andra fantastiska bloggerskor!

    Jag har följt denna blogg i princip sen start och således följt er alla på era separata instagramkonton och bloggar också.

    Och jag förstår inte varför du, Mirijam, länkar till denna bloggen från ditt vikthetsande (för ärligt talat är det precis vad det är, även om det heter att “Jag vill bli stark”) #kvicksomenlemur- konto på insta? Jag trodde den här bloggen stod för något annat? Ni andra verkar ju inte alls, tillsammans med bloggen i sig, vara inne i den svängen.

    Men det här kanske går hand i hand med att du deklarerar att du är vegetarian/vegan samtidigt som du postar bilder med måltider innehållandes både fisk och kyckling? Fisk i all ära, men kyckling är väl ändå det första en ska undvika om en promotar och predikar om veg-kulturen i kombination med en ytterst fördömande approach till människor som äter kött.

    Och till sist… ditt “svar” till Katta ovan. Jag blir bara helt paff av din approach till dina fellow bloggkamrater. Du förminskar Katta på ett väldigt osympatiskt och idiotiskt vis.
    Olika sidor av samma mynt osv i all ära, men läs mellan raderna och rannsaka dig själv. För bloggens skull. Behöver du verkligen “trycka ner” någon för att “höja” dig själv på ett sånt tarvligt vis?

    Vänligen,

    Emelie, er trogna läsare som tröttnat. Och kanske sagt för mycket.

    • Så, nu har jag rannsakat mig själv i snart en vecka och vet du – trots att så otroligt lite av det du skriver är sant så blev jag skitledsen av din kommentar. Verkligen skitledsen. Jag har formulerat ett svar i huvudet så många gånger men vet inte hur jag ska bemöta det eftersom det bara dyker upp massa frågor i huvudet på mig. Som vart i mitt insta-konto jag vikthetsar tex? Kvicksomenlemur-kontot är skapat enkom för en kost- och träningsutmaning som pågår i tio veckor. Jag har två mål med de tio veckorna och det ena är att gå ner i vikt (ja, skjut mig) och det andra är att bli stark igen. För att bära och föda två barn på 2.5 år, det sliter en del på kroppen. Att gå upp 30 kilo, gå ner 20 av dom och sen gå upp 20 igen, det sliter också. Jag har alltså fått ett kost- och träningsschema som fokuserar på det, viktnedgång och styrka och en gång i veckan redovisar jag mina resultat. Är det att hetsa? Det tycker inte jag.

      Fråga nummer två handlar om att jag aldrig deklarerat att jag är vegeterian/vegan. Jag äter mest vegetarisk men även fisk och någon sällsynt gång om året kyckling. Inte på nåt av mina instakonton finns det en bild på en måltid innehållandes kyckling – knappt på mat över huvud taget eftersom jag vill fokusera på min träning (jag hoppas att du är medveten om att det inte bara är jag som postar under #starksomentjurkvicksomenlumur för det blir ju väldigt konstigt om du skriver arga kommentarer där du anmärker på bilder som inte ens jag har lagt upp).

      Och jo, min tanke är att jag på sikt vill äta mer veganskt, men jag kan inte för mitt liv förstå vad du menar när du skriver att jag “predikar om veg-kulturen i kombination med en ytterst fördömande approach till människor som äter kött”. När och var har det hänt? Veg-kulturen? Vilken kultur? Jag kan ha en ganska sarkastisk/ironisk humor, speciellt mot sådana jag känner, så kanske är det något sånt du sett (om det då ens är mina bilder du skriver om) men alltså, va? Har däremot bett om kycklingrecept en gång men det är för att dom är lätta att göra vegetariska med tex quorn eller vegbitar och man får alltid mer tips om man inte specar det vegetariskt (fattar inte ens att jag ska behöva försvara en sån sak inför en anonym bloggkommentator men jaja).

      “Jag trodde att den här bloggen stod för något annat”. Say what? Den här bloggen har inte handlat ETT SMACK om viktnedgång. Eller centimeterminskning. Eller något annat som har med mitt insta-konto att göra. Att du ens kommenterar här och inte på insta är lite av en gåta för mig eftersom det uppenbarligen inte är den här bloggen som är i fokus för din irritation. Eller jo, det skulle väl vara att du stör dig på “min approach till mina fellow bloggkamrater”, men eftersom Katta till och med kommenterade det här inlägget med en kommentar som börjar med “hahaha” så tänkte jag inte på att det kanske skulle tas på fel sätt av dem som känner mig. Och varför jag länkar hit? För att det här är en jättebra blogg som alla borde läsa så klart.

      Emelie – jag förstår att alla inte gillar allt som finns på nätet men det är bara att sluta avfölja om man är missnöjd. Jag gör mitt bästa för att peppa till träning och glädje på mitt instakonto och det tänker jag fortsätta med. Och jag tänker inte ha ett dugg dåligt samvete över att jag vill gå ner lite till i vikt, när jag tog min första riktiga löprunda i helgen och förvånat sprang 6.5 kilometer utan att tycka det var jobbigt ett enda dugg så blev jag påmind om hur mycket jag älskar att ha en kropp som inte väger för mycket. En kropp som är stark och glad och pigg istället för motsatsen.

      Kalla det vikthets, kalla det vad fan du vill. Jag mår jättebra och det hoppas jag att du gör i din träning också.

  4. Jag lär alltid mina elever att man måste öva på allt, allt från bilkörning och läsning. Men sen har man ju talang för vissa saker som går lite lättare att lära sig… Jag har bra kroppskontroll men har aldrig kunnat stå på händer!!

    • Exakt, träning är ju A och O om man vill lära sig något! Jag trodde bara att folk i allmänhet kunde stå på händer, men jag hade ju jättefel tydligen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *