Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men…

video0029_0000026422_1.jpg

Jösses hörrni, vad snabbt det här med träningspepp och flyt kan svänga ändå. För två veckor sedan älskade jag livet och var lyrisk över min träning. Sedan hade jag några kassa böj i förra veckan, missade ett par pass på grund av omständigheter och nu känns allt tungt och motigt och som att jag inte kommer någonstans alls med min träning.

Rent logiskt, om jag tar ett steg tillbaka från mitt självömkande beteende, så VET jag ju att jag utvecklats som tusan under det här senaste året. Säkert även under de senaste månaderna, men så helt plötsligt utvecklas ALLA ANDRA i en rasande takt. Som Mirijam som  kan kasta sig upp i ett enarmshandstående, medan jag INTE kan det. Och det är ju himla orättvist, tycker tydligen min lilla outvecklade hjärna. Skit samma i att alla människor har helt olika förutsättningar och skitsamma i att generna spelar stor roll för hur kroppen svarar på träning, det enda jag kan tänka just nu är att jag suger och att inget händer och herregud vad överdramatisk min ologiska lilla hjärna är ibland.

Och det är ju det här som är så frustrerande, att jag egentligen VET att jag är dum i huvudet som tänker så här och att jag ljuger för mig själv, men att jag ändå liksom hänger mig så totalt åt det. Varför gör jag ens så? Är det bara jag som gör så här? Eller är jag inte helt världsunik i att hata på mig själv på det här sättet?

Om jag analyserar min träning, så kan jag ju dessutom se vad jag kan göra bättre än idag. Denna fantastiska analys består i det oerhört komplicerade att titta i min träningskalender där jag snabbt kan konstatera att jag är väldigt ojämn i mitt tränande. Första veckan i februari tränade jag till exempel 4 dagar. Gött så, det är typ mitt mål – fyra pass per vecka. Bra jobbat Katta! Andra veckan i februari tränade jag två gånger, tredje veckan bara en gång… Och så här ser det ofta ut för min del, att jag har ett par veckor då jag når mina mål, och ett par veckor då jag inte gör det. Det är väl ganska rimligt att om jag vill att träningen ska märkas mer, att jag måste se till att faktiskt träna med den regelbundenhet som jag faktiskt tänker att jag ska träna, istället för att inte göra det. Det känns väl ändå som en vettig utgångspunkt?

Gud vad det märks att jag inte träffat PT-Elin på sex veckor (jag var tvungen att ställa in pass på grund av sjukdom), behöver uppenbarligen verkligen hennes pepp på en regelbunden basis – så att jag inte börjar böla när jag måste använda två händer när jag ska stå på händer och sorgemessar ledsna emojis till Sofia och darrar på rösten till Slaktar’n när han frågar hur det gick. Det kan ha varit lite ilsket stamp med fötterna i golvet involverat också.

Nå väl.  Ibland känns grejer skit helt enkelt – och det är viktigt att skriva om det också på en träningsblogg, tycker jag. Nästa vecka kan det mycket väl ha vänt. Låt oss hoppas på det.

PS. JAG VET ATT MAN INTE SKA JÄMFÖRA SIG MED ANDRA – MEN IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT LÅTA BLI!

||||| Like It 14 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

7 Comments

  1. Hallå Katta! snodde du precis min tanke eller?

    Vad är det krav mål och ambitioner egentligen. Det är skitbra att ha ett mål, då har man något att jobba mot, men när det är sankmark på vägen, då är det jävlar i det tungt.

    Nä du är inte ensam, Jag delar samma tanke ibland. Men då börjar jag fundera på varför jag tränar, är det för någon annans skull eller för min egen. Hur ser mina mål ut? tränar jag planlöst eller vill jag bli stark/snygg (är vi ju redan)/frisk/ eller smärtfri? Då är det som är viktigt att fousera på .

    Jag känner flera som har svåra träningssjälvförtroende dippar. Det är som med livet. Det går inte alltid som man tänkt och kroppen är inte alltid med i samma utsträckning som en vill.

    Det är bara att bita ihop. Lyfta blicken och greppa tag i stången/löparskorna/kettlebellen.

    jag lider med dig, det är asjobbigt när hjärnan strular och tanken svajar. Men då kan vi ju glädjas åt andra istället och bli peppade av det! 🙂

    • Ja, PRECIS så är det ju verkligen! Och just nu försöker jag bara bita ihop, köra på, göra det ändå och invänta att peppen kommer tillbaka – för det kommer den ju att göra. Som tur är.

      Heja oss!

  2. Men hej kompis. För jag är precis likadan. Ena veckan är jag Drottningen av Memphis, andra veckan är jag en liten svag fis. Fast jag också VET att jag är skitbra som går och tränar fast det suger, VET att lite är alltid mer än noll och VET att det alltid vänder efter ett tag och att jag kommer att känna mig åsm igen. Skitdrygt. Jag vill också få ihop fyra gånger i veckan, men det blir sällan så och då känner jag mig lite värdo. Så nu har jag backat lite och planerar in tre pass i veckan och så får det fjärde bli en bonus om det blir av. Får se om det funkar bättre. Jag tycker också att det är viktigt att prata om det här i en träningsblogg. Det är inte alltid skitkul att träna, särskilt inte om man liksom är en sån som inte alltid har tränat. Bra att du skriver om det!

    • Men VAD skönt ändå, att jag inte är ensam. Och visst är det så, att ibland får man liksom bara bita ihop och köra och förlita sig på att man tar sig ur svackan. För det gör man ju om man bara är lite trägen liksom. Men jävlar vad det kan svänga snabbt, peppen kontra opeppen. Men HEJA OSS som gör’t ändå!

  3. Alltså ja sååå svårt att låta bli att jämföra sig ibland… Särskilt med tider och sträckor tycker jag, kan dom så borde jag ju kunna! Men behöver jag verkligen slappna av så springer jag bäst utan klocka, då kan jag inte jämföra mig ens med mig själv. Och tyvärr behövs ju det ibland.

    • Ja, löpning har varit en sådan där dum grej för mig, eftersom det blir väldigt mätbart: varför klarar andra av att springa en km på den och den tiden, men inte jag. Så märkligt att, trots att man VET bättre, ändå plågar sig själv på detta sätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *