Stick du dumma spöke – för du finns inte!

fb_img_1453545738066.jpg

Apropå det här med hjärnspöken som hojtar om att skita i träningen och att försöka vinna över dem. Jag har ju så många fler hjärnspöken när det kommer till träning än nej-sägaren i mitt huvud. Jag tampas ju även med den ständiga våndan över HUR det kommer se ut på gymmet när jag kommer dit. Kommer det vara andra där (svaret på det är oftast ja), VILKA är det i sådant fall som kommer vara där (svaret på denna fråga är oftast: ibland någon jag känner, ofta folk jag känner igen från kvarteret, ofta folk jag inte har någon aning om vilka de är) och så kanske den mest brännande frågan: kommer de fria vikterna leva upp till sitt namn och vara fria, eller kommer det stå någon annan styrkefrälst och flåsa i vad jag anser vara mitt hörn. Hittills har jag faktiskt inte varit med om att det i mitt favvojobbgym varit upptaget bland de fria vikterna (det andra gymmet vi har på jobbet, däremot, där är det ganska stort trycka på de fria vikterna), men jag ser ju spår av någon annan som varit där, på grund av att denna någon annan INTE LYFTER AV VIKTERNA FRÅN STÅNGEN EFTER SIG och banne mig om det inte är ett gymbrott om något? Det är som att lägga sin disk i diskhon på jobbet och hoppas på att någon annan ska diska skiten åt en. Har alldeles bestämt för mig att vi hade det som typ gymregel på gymmet där jag jobbade i England, att det man lyfter på, lyfter man även av.

Nå väl! Tre gånger denna vecka, enligt mitt inplanerade träningschema, så motade jag bort dessa hjärnspöken. Denna kombination av att tackla både den inre nej-sägare, mota bort hjärnspöken, hålla mig till schemat OCH när jag kommer till gymmet bänkpressa trots att det stod en vältränad kille och gjorde burpees längre bort och hallå, jag har aldrig sett någon göra burpees på jobbgymmet förutom mig själv i spegeln – blev så nervös av detta nya på min mark att jag nästan sket i att träna – MEN det gjorde jag inte.

Go team me!

Men hörrni, VAD har ni för hjärnspöken kring träning? Jag var ju inte ensam om att alltid dividera om jag verkligen behöver gå och träna, så jag är säkert inte ensam om att ha fler hjärnspöken heller. Berätta!

||||| Like It 5 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

8 Comments

  1. Jag har inga hjärnspöken om att gå och träna, fler om att våga vila :-/ men på onsdag går jag in i min andra långvila dom senaste 6 månaderna och jag vågar tro att det kommer att ge lika bra resultat som sist. Sedan har jag lyckats träna mig till hjärnspöken i framsida lår, fick en kraftig överträning där och nu vrålar dom ju AJ långt innan dom egentligen är trötta så då gäller det att mota bort den känslan och bara mata på!

  2. Åh så dumt med hjärnspöken… jag kan få fetta kring att prestera, jag vill vara bra på allt på en gång och aldrig se ut som en nybörjare. Så dumt egentligen! Som när jag skulle åka skidor i veckan och knappt visste om det fanns höger eller vänster på skidorna, då blev jag alldeles nervös och ville där i från.

  3. Jag tror att jag är en dålig löpare bara för att jag inte springer så snabbt. Men i själva verket är jag ju toppenbra (om än lite långsam)!

  4. Jag har gymskräck! Vågar mig absolut inte på fria vikter eller maskiner, känns som att alla skulle se att jag har noll koll (vilket är logiskt när en är nybörjare). Gruppträning däremot funkar så mitt SATS-kort används till det istället. Tycker du och flera andra ör så coola som “vågar” lyfta, men det är som en mental spärr för mig det där… 😬

  5. Jag har ordentliga träningsnojjor, men för mig handlar det om löparspåret. Jag inbillar mig att jag liksom inte är en”riktig” löpare och därmed tycker andra att jag inte borde vara där och blockera och vara i vägen. När jag har riktigt dåligt löparsjälvförtroende inbillar jag mig att andra garvar bakom min rygg i spåret också. Och eftersom jag inte är så snabb har de lång tid på sig att garva…

    Men det sitter ju bara i mitt huvud, varför skulle andra löpare bry sig om vad jag gör i spåret, de är ju upptagna med sitt. Och egentligen vet jag ju att jag har lika stor rätt som de vältränade och snabba att vara där ute i spåret även om jag är över fyrtio, tjock och långsam, min prestation är ibland större än deras, men att få in de känslorna i hjärnan så att säga, det är inte så enkelt…

  6. Jag är livrädd för gym (det känns som att alla stirrar och dömer mig) så nu har jag fria vikter hemma istället:)

    Jag är framförallt löpare och jag vill bara säga till er som har hjärnspöken över löpning att jag tycker iaf att det är jätteskoj att det springer andra än jag i spåren! Power till oss lixom:)

  7. Som “nykter anorektiker” (frisk och fri sedan flera år) – och en av uppenbarligen få som lidit av en ätstörning utan att ta till träning som ångestdämpare/viktbekämpare, är jag närmast maniskt med att inte låta minsta lilla dåliga mående på det psykiska planet blandas samman med träning. Mao: är jag av någon anledning deppig, orolig, ångestfylld eller något annat jobbigt (som egentligen bara är delar av livet) förbjuder jag mig själv att gå till gymmet.

    Mina träningspass ska vara sköna, roliga och fokusera på välmående – och även om jag aldrig har upplevt någon tvångsmässighet kring att röra på mig så har min erfarenhet som t.ex. mentor till ortorektiker och övertränade person gett mig i princip fobi för att träna av fel skäl, och därmed också för att träna när jag mår dåligt.

    Skrivit en hel intervju om ämnet träningshjärnspöken efter en ätstörning här: http://livskick.nu/att-trana-efter-en-atstorning-en-intervju-om-radslor-risker-och-forhoppningar/

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *