Denna ständiga kamp mot mig själv

wp-1453208309900.jpg

Vet ni en sak? Jag är den lataste människan jag känner. Eller lat och lat… det har en så negativ klang. Jag är nog mest bara mänsklig egentligen (inbillar jag mig). Men i alla fall, så här är det: inte ett enda träningspass blir av utan att jag först försökt förhandla bort träningen med mig själv. Ibland vinner delen av hjärnan som tycker det är gött att sitta stilla och dricka kaffe, ibland vinner delen av hjärnan som VET hur bra jag mår av det. För det gör jag ju, jag mår SÅ bra av träning. Och jag vet ju detta, men ändå, ÄNDÅ, så sitter jag där och ba: näee, men jag kan väl köra imorgon istället.

Varför är man så knäpp egentligen? Trots att jag innerst inne vill träna och vill bli skitstark och vet att det får mig att må bra och bli en gladare person och en lite mer tålmodig förälder, så försöker jag blixtsnabbt slippa från det. Ibland har jag tänkt att lösningen är att schemalägga träningen, men då är det som att hela jag flippar ut och tränar inte alls den veckan som jag planerat i detalj.

Men. Jag har hittat några knep som ökar mina chanser för att den träningssugna delen av hjärnan ska vinna över den lite mer bekväma:

  1. Om jag tänker träna på jobbgymmet så MÅSTE jag packa min väska med kläder kvällen innan. Annars vaknar jag, är skittrött (för vilken morgon är man inte det?) och tänker att jag ändå inte kommer orka träna senare och lämnar helt sonika kläderna hemma. Alternativt så möts jag av totalt morgonkaos och hinner inte plocka fram mina kläder. Om jag ska packa direkt på morgonen packar jag istället mina vanliga kläder och sätter på mig träningskläderna när jag kliver upp. Mmm, älskar att lämna barnen i träningskläder – det där materialet som träningskläder är gjorda av är som gjort för svettigt trotsbråk om vinterkläder.
  2. Om jag ska träna hemma så bespetsar jag mig på att göra det när barnen gått och lagt sig, för det finns ju inget som dödar träningspeppen och stämningen hemma som att sula en kettlebell i huvudet på ett barn. OBS, detta har inte hänt. Än. Här hemma tar vi nattningen varannan kväll, vilket innebär att jag försöker träna hemma de kvällar som Slaktar’n nattar så blir det inte så himla sent. Sedan att barnen undrar vad det är som låter när jag kastar mig runt i burpees, det får väl han förklara med att: det är mamma som tränar för att orka med er.
  3. Jag brukar uttala min plan att träna högt. Ja ja, det låter flummigt som fan, men om jag har sagt till min kollega att jag tänker träna klockan två, så är chansen oändligt mycket större att jag faktiskt gör det. Hemma säger jag det till Slaktar’n ELLER byter om till träningskläder direkt efter middagen i väntan på att barnen ska gå och sova. När jag ändå har bytt om kan jag ju lika gärna träna.

Ja, det är väl typ det. Denna vecka har jag testat att schemalägga passen jag tänkt göra i jobbgymmet genom att skriva upp dem på dörren på mitt klädskåp på jobbet (alltså, det är en whiteboard på den, jag har inte skrivit på en vanlig dörr pga oartigt mot arbetsgivaren) – jag har faktiskt hållit mig till planen hittills, men än är ju veckan ung.

Hur gör ni för att överlista er inre röst som inte vill träna?

||||| Like It 4 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

11 Comments

  1. haha, kan tro att det är jag som har skrivit det här! Har ALLTID en diskussion med mig själv innan jag kommer iväg. De sitter på varsin axel och mitt huvud far fram och tillbaka som på en tennismatch. Jag blir galen på det! För jag vet ju också att det blir bra bara jag kommer dit. Och blir det inte bra så blir det iaf bättre än ingenting. Även om jag bara står i ett hörn i gymmet så är jag iaf där.

    För mig funkar det bättre om jag gör upp ett veckoschema och skriver ner det. Då är det som bestämt, på bloggen och i huvudet. Jag försöker intala mig själv att jag inte har något val. Och även det här att allt är bättre än inget, bara jag går dit. Orkar jag bara ro, fine – då är det så den dagen. Men oftast är det ju så att bara jag kommer dit så orkar jag ju.

    Men jag får ju fortfarande ha diskussioner ändå, ibland. Även fast jag har “bestämt” detta innan. Annoying.

    • Så himla skönt ändå, att man inte är ensam med detta dealande med sig själv. Och det är verkligen så som du skriver, två personer på varsin axel. Ettriga som satar ibland!

  2. Jag känner så igen mig i att resonera med sig själv gällande träningen. Särskilt när man är lite trött, då blir man liksom extra lat och väljer hellre soffan. Jag gillar att ha bokat ett träningsdejt, då går det absolut inte att smita!

    • Åh ja, träningsdejter är det bästa. De kompisar jag tränar med är gravida (Sofia) eller jobbar tider som inte stämmer med mina (Märta) – får ta och ragga fler träningskompisar kanske!

  3. Jag är dålig på att övertala mig själv. Men mutor funkar! Helst godis/chips eller nåt sånt. Lovade mig själv att jag skulle få ett set snygga cykelkläder om jag körde ett visst antal mil i somras, och det funkade. Eller som mitt jobbschema ser ut så här jag inte så många tillfällen/vecka, så jag kan helt enkelt inte skjuta på det till senare om jag ens vill att passet ska bli av.

    • Mutor är UNDERBART! För mig funkar också rejält skitigt hår – för om jag ändå MÅSTE duscha (hatar att duscha) så kan jag ju lika gärna träna så inte duschen är halvt i onödan liksom 😀

  4. Ojojoj vad jag känner igen mig i detta!
    Ett tag funkade det att packa träningsväskan och ta med till jobbet för att kunna träna direkt efteråt, men efter ett tag märkte jag att det gick att ta hem väskan igen utan att ha tränat…

    • Ha ha, ja, eller ännu bättre: man lämnar den helt sonika på jobbet, packad och klar för att “glömmas” en gång till.

  5. Jag skriver in mina pass i kalendern, det är det enda jag provat som funkar. Fast jag flyttar ofta omkring passen, men om jag ska få in tre eller fyra pass en vecka går det ju inte att flytta dem hur som helst.

    Sedan är ju det jobbigaste med att träna inte att träna, det är att få på sig de förbannade träningskläderna. Numera pallar jag faktiskt att bara byta om utan att tänka så mycket, så helt plötsligt står jag där med ena armen och huvudet i tränings-bh:n. Ett stort steg i min utveckling måste jag säga.

  6. Jag tror att väldigt många känner igen sig i den här beskrivningen!! 🙂
    Men alltid skönt när den “goda” sidan vinner och man faktiskt tar sig över tröskeln. För som du säger; det ÄR ju så himla skönt när man väl gjort det!

    Kram M

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *