Det här med bollsport. 

Jag har alltid varit bollrädd. Och som alla andra tjejer som är bollrädda (?) beror detta alltså inte på att bollar upplevs som farliga i sig, utan att mina första kontakter med bollsporter har skett tillsammans med bollvana pojkar. Som inte har något mellanläge. Utan “skjut hårt och jobba uppåt för fan gubbar!”. 

Just bollrädslan känns inte som någon jättestor förlust idag, utom när jag ska försöka få tag på en boll som ligger på golvet och får springa runt dubbelvikt som ett fån alldeles för länge för att få fatt på den. Har liksom ingen känsla alls för vart den är på väg. Nä, förlusten ligger i allt som tillkom under flera år efter. Åren med skolidrotten. För ni vet, som bollrädd hade man inget där att göra. Vald sist till allt, javisst. Sitta på bänken en hel lektion, inga problem. Glömt kläderna – igen? När det äntligen var dags för redskapsgymnastik (dvs ej farligt) så var jag så van att inte delta att prestationsångesten förstås var enorm, så det gick ju inte så himla bra heller. 

Det som allt det här ledde till var alltså en känsla av att träning inte var för mig. Jag hade inte längre någon rätt till den. 

Sen blev det ju som det blev. Jag gick ut skolan och kom ifrån idrottstvånget. Sen tog jag väl något liten (lång) omväg genom “jag tränar för att bli smal men inte för tungt för jag vill ju inte ha stora muskler (eftersom kroppsbyggare såklart bara råkar bli jättebiffiga)” och så småningom hamnade jag med mest tur och flyt där jag är idag. Alltså att jag har hittat det jag tycker är kul och låter bli sånt som känns dåligt. 

Men bollsporten alltså. Den kan ju fan ta och dra. 

  
Lurig jävla boll som jag jagade dubbelvikt på Tom Tits under jullovet. 

||||| Like It 6 Gilla |||||

Märta

Märta fick sitt första barn 2011 och sitt andra och tredje på Lucia 2013 (jajjemensan, här slog hon minsann till på två på en gång). Hon har väl egentligen varit mer av typen skolka-från-skoljympan än den som frivilligt rör på sig, men de senaste åren har något hänt och på träningsmeritlistan står numer till exempel en avklarad halvmara. När det gäller val av träningsform så är det främst löpning som lockar, och detta enligt devisen lagom tempo och choklad i slutet. Ska göra något så tufft som att springa Tough Viking tillsammans med Katta 2015.

13 Comments

  1. Relaterar så otroligt mycket! Har duckat för bollar hela livet, ända sedan jag fick min första hårda rakt i ansiktet/magen/benet av ilsk kille som vanligen skrek: “Flyttarej då!!”. De säjer att skolgympan är annorlunda nu..Det hoppas jag verkligen är sant.

    • Japp, precis samma upplevelse 🙁 men, jag tror faktiskt att det på många ställen är bättre idag. Dock inte alla, så tyvärr tror jag att samma sak fortfarande händer.

  2. Skolidrotten… Så mycket skit och ångest den orsakar! Jag och min bästa vän har nyligen börjat blogga just av den anledningen. Så där 15 år efter gymnasiet har vi insett att det är ju faktiskt rätt kul, det där som vi ratat i alla år. Lyx att nu i vuxen ålder få välja var, vad, hur och när man tränar. Och när man slipper prestationskrav och dömande blickar och utrop – och framför allt bollsporten, så blir det genast mycket roligare.

    • Tror att det är väldigt många som delar våra upplevelser. Och vad kul att ni börjat blogga!

  3. Tur att det inte ser ut så idag då 😜. En sak är säkert de får iaf i te välja lag eller andra indelningar själva.

    Själv älskar jag ju bollsporter men jag avskyr att undervisa det i skolan, Det är såååå svårt… Dessutom blir inte lektionerna lika bra när bollarna åker fram för flera blir som maniska. Så nä så mkt bollar blir det inte.

    Sen är alltid prestationskravet ett problem. Finns ju faktiskt i alla ämnen (jag avskydde att jag läste så sakta tex) men i idrott blir det nog extra tydligt vad man kan och inte. Svårt hur mycket man än individualiserar.

    /Läraren i idrott och hälsa

    • Självklart finns samma krav i många ämnen, och de leder nog i lika stor utsträckning till att folk undviker att läsa och skriva, eller överlåter ekonomin på någon annan. Och det är ju inte heller bra!

  4. Vi pratade om precis det här på jobbet igår, och kom fram till att vi aldrig, aldrig fått lära oss hur man bäst sparkar/slår på en boll, hur man passar, tar emot, alltså själva tekniken. Har man inte med sig det hemifrån till skolan, blir man än mer efter förutom ev bollrädsla. Har heller aldrig lärt mig några regler för bollsporter i skolan. Men det här var ju på 80-talet.

    • Precis! Hade ingen aning om reglerna och om man förutom inte vill bli träffad va en hård boll heller inte vill att någon ska skrika åt en att man gör fel, så håller man sig gärna borta från planen.

    • Men där slog du ju huvudet rätt på spiken!! Nä, men fick verkligen inte lära sig hantera bollar. Har ingen aning om hur man sparkar, nickar eller ta emot passningar. Det enda jag fick höra var att jag gjorde på fel sätt. För att inte tala om att läsa av ett bollspel. Lite bollspelsteori hade behövts.

      • Japp! Ba kasta in alla i det och så fick de bollvana styra och ställa och kommentera hur de ville…

  5. Blev kallad bollkänslan i skolan. inte alltid på ett positivt sätt.

    men hanterar väl bollar ok. tyckte nog basket var rätt kul.. ett tag.

    Bättre med gymmet och löpningen! Min kropp och mina villkor och mina resultat!

  6. Detta borde alla gympalärare läsa! Kan du inte skriva en insändare till något lärarförbund eller nåt? Om nu gympalärare läser sina medlemstidningar…hej, fördomar! 😛

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *