Kör bara kör, ända in i kaklet

Ha ha ha.

Nej!

Ni tror väl ändå inte att jag tänker börja svänga mig med dessa alldeles genomvidriga hetscitat? Gah! Citat som dessa kan vara det som ger mig största antipeppen: kör bara kör, ända in i kaklet (så himla dumt, vem fan mår bra av att köra ända in i kaklet, I wonder?). Eller min resa räknas. Eller aldrig vila. Eller jag har viljan. Eller jag tog beslutet. Allra helst med en inledande hashtag på insta. Alltså, jag vet inte, men alla dessa peppiga hashtags gör mig till en fisk som vänder sig från sitt stim och förtvivlat kämpar mot strömmen, jag blir tvär och butter och tycker att jo fan, visst räknas min resa med – MIN JÄVLA FÖRSENADE TÅGRESA VILL SÄGA!

Jag tror att det är för att de så ofta och så intimt kopplar samman träning med viktnedgång, och jag är så himla ointresserad av viktnedgång. Jag tycker att det är träligt att träning så jädra ofta likställs med viktnedgång. Jag skiter helt och hållet i min vikt. Och i andras. JO DET ÄR SANT. Jag vill gärna betona detta, för det är så vansinnigt vanligt att folk tror att jag tränar för att gå ned i vikt. Det gör jag inte – vare sig tränar för att gå ned i vikt, eller går ned i vikt. Jag har faktiskt inte gått ned minsta lilla sedan jag började träna. Ja, som ni förstår kan inte ens jag motstå frestelsen en våg utgör i simhallens omklädningsrum – jag skyller det på samhället som piskat i mig detta en gång i tiden, att vikt är av vikt och därför dras till vågar jag ser i omklädningsrum. Som en fluga till ett glas saft. Som en geting in yo face på Grönan när du äter mjukglass.

En gång i tiden tränade jag för att gå ned i vikt. Det gick inte så bra, för det gjorde träningen skittråkig och pliktfylld och jag ville aldrig träna för det kändes bara som ett måstemåstemåste i jakten på aktivitetspoints eller helgkalorier. Senaste åren, när jag inte längre bryr mig om några jävla siffror på en display (förutom om siffrorna är min hastighet och displayen är telefonen med hjälp av runkeeper, för då bryr jag mig, blir förbannad och svär på att sluta springa eftersom jag inte ens skulle kunna springa från ett gäng zombies), det var DÅ som jag börjat gilla träningen, och det var först då som träningen blev något jag gjorde för att det var kul. Och SOM jag tycker det är kul nu!

Träning handlar inte om vikt – det handlar om endorfiner. Fan, endorfiner – så jävla ÅSUM! Synd att de inte finns på flaska i form av läsk ändå. Helst med smak av julmust!

IMG_2351.JPG

 

 

||||| Like It 4 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

5 Comments

  1. Hurra för endorfiner! Och jag håller med, att träna för att gå ner i vikt är fan något av det tråkigaste som finns…

  2. Älskar endorfiner! Verkligen! Och vikt är visst viktigt. Vikt på skivstången 😉 är jätteviktigt. Gärna jättemycket vikt. Min hurtiga hashtag är #fuckjante faktiskt och #älskasmärtan. För mig krävs det att jag påminner mig om det, att det är när det gör ont som resultaten kommer, för jag har i mitt liv haft så himla svårt att övervinna just den där känslan, att kunna göra lite mer. Kram och god jul!
    /Marina
    http://mindrefett.blogspot.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *