Plötsligt: gravid

Jag har ju i och för sig varit gravid i 26 veckor och tre dagar enligt min app, men det var nog ändå inte förrän förra onsdagen som min kropp verkligen BLEV gravid. Eller ja, den var ju befruktad och växte och allt innan dess, men den höll ju inte på så mycket med den vaggande gången, pusten och stånken, handen i svanken och växtkrampen. Förrän i onsdags då. Sedan dess har jag pustat, stånkat, vaggat och hållit mig hårt i diverse tillhyggen när krampen huggit som en ettrig iller i sidan på mig så fort jag tagit ett för snabbt steg. Eller rest mig. Eller satt mig. Eller bara rört mig i allmänhet. Försökte till exempel att resa mig lite raskt ur sängen häromdagen, men fick så ont i ljumsken av hastigheten jag höll att jag var tvungen att ligga ner och kvida i tio minuter innan jag kunde ta mig vidare. Jojo. Jag antar att fantastiska trimester två är på väg att bli ett minne blott.

12219590_997178913635566_3892415997761586496_n

För tre veckor sedan hos Elin. Foto taget av Elin. Elin, vars blogg ni hittar i länklistan till höger och vars pt-sida ni hittar om ni googlar Personligare träning! Gör det!

Men ändå! Jag går på mina pass hos Elin varje vecka. Förvånad över hur mycket styrka som ändå finns i mina annars så klena armar (eller inbillat klena armar, om jag får tro Elin – jag har ju lite problem med min självbild, minst sagt). Jag gör balansövningar när jag borstar tänderna, reser mig från kontorsstolen som om jag satt i en knäböj och försöker hela tiden att röra mig med flit på jobbet. Det märks ju att det är ett bättre koncept än konstant stol- eller soffläge som jag körde med Isak.

Resten av av min vakna tid ägnar jag åt rå-ångest över förlossningen för övrigt. Så mycket att jag börjar fundera på kejsarsnitt, även fast jag inte heller står ut med tanken på att någon skär hål i magen på mig. Tyvärr hjälper det inte alls att folk säger att första förlossningen oftast är värst (jo just det, oftast – inte garanterat) och att jag är i bättre form den här gången. I mitt huvud kan det lika gärna gå åt helvete ändå. Med Isak var jag så himla lugn innan. Tänkte att jag skulle ta mig vidare minut, för minut. Knarka bedövning utav bara helvete om det var det som behövdes. Fokusera på andningen. För den inställningen fick jag nitton timmar av intensiv smärta, som ingen bedövning bet på, ett barn som knappt ville komma ut och en blodförlust på 2,4 liter. Vi kan ju hoppas att min panik nu genererar i något enklare den här gången…

||||| Like It 2 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *