Damned if you do, damned if you don’t

Jag bytte profilbild på Facebook och fick den här kommentaren “Alltså, du har ju verkligen blivit värsta träningsnarkomanen”. Sagt lite förmanande sådär. Av en man. Som tidigare har haft många åsikter när jag inte tränade. Detta fick mig att reflektera över två saker. Eller egentligen tre.

För det första: det är fanimej helt omöjligt att ge en verklig bild av sig själv i sociala medier. Jag lägger upp kanske en träningsuppdatering i veckan, bortsett från det jag skriver här och då ger det tydligen vibbar om träningsberoende hos vissa. Personen som fällde kommentaren har inte ens tillgång till min Instagram, och vad gäller Facebook så lägger jag högst en träningsuppdatering i månaden där. Sanningen är, att just nu tränar jag inte mycket mer än boxning en gång i veckan. Jag har mina övningar som jag borde göra varje dag, men ärligt talat så är det faktiskt omöjligt att orka efter jobbet för tillfället. Och så läser jag en så himla bra bok, och stickar på en rolig sjal och ja. En kvart om dagen blir kanske en kvart i veckan? Förutom boxningen, som sagt. Ja, men ni hör ju. Uppenbarligen är jag besatt! Det finns ju till och med en en bild på att jag tränar!

Jag hade för övrigt kunnat träna fyra gånger i veckan, eller fem, eller på elitnivå utan att det var ett missbruk.

För det andra: det är fanimej omöjligt att lägga upp träningsbilder för att förmedla en bild av sin vardag. Antingen får någon det till hets och skriker att alla träningsbilder ska förbjudas överallt, eller så tror någon att man har blivit helt fast i skiten och knappt torkar sin unge i rumpan, för att man är för upptagen med att lyfta vikter. Träning ingår i mitt liv, precis som Isak, Alex, böcker och garn. Jag lägger upp bilder på allt detta – men det är bara träningsbilder som tolkas negativt.

För det tredje: män har för mycket åsikter om kvinnor. Jämt.

12019761_10153980634003488_4160612025560411374_n

Det här är bilden jag lade upp. Den är från i våras och jag älskar den. Det var min starkaste dag på hela året och jag kände mig så himla modig som vågade gå iväg på mitt första individuella PT-pass, till ett ställe jag aldrig varit på, hos någon jag aldrig träffat. Jag har nog aldrig känt mig så tuff innan.

||||| Like It 7 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

10 Comments

  1. Så himla tröttsamt. Och inte kan man konfrontera och be om en förklaring utan att få höra något om att man ska tagga ner, och om man inte vill ha kommentarer så ska man väl inte lägga upp något på fejjan då.

    Det här med folks okränkbara rätt att tycka till om andra. Suck och stön.

    • Så himla bra sätt att ta ansvar för sitt beteende “Men det var faktiskt ditt fel, för du såg ut som du ville höra det”. Ja det resonemanget är ju inte obehagligt….

  2. Folk blir ju provocerade för att de känner sig dåliga i jämförelse. Lika om man tackar nej till socker, då ska det suckas och ojas och folk tror att man tycker att man är bättre än de som äter socker. Folk tycker säkert jag ör skitjobbig med mina runfies på insta men jag tycker om den och många skriver att de blir peppade oxå.

    • Sant! När jag själv har svackor, kan det hända att jag också blir lite stött av andras bilder. Kanske inte så mycket ATT de motionerar, men när det börjar dyka upp en massa elitresultat och grejer… då blir jag minsann kränkt! För mig själv. Skulle aldrig få för mig att säga det till någon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *