Men vi som inte vill genomföra Tough Viking eller springa maraton då?

Jag ligger lite långt framme i tiden nu och försöker hitta ett mål att sikta in mig på efter förlossning och återhämtning. Ett lopp eller något. Jag behöver någon mental bild nu när kroppen bryts ner. Nästa höst kanske? Vis av gammal erfarenhet är inget jag blir, så jag har inte lärt mig att lopp hittills bara gett mig ångest. Av de två lopp jag sprungit har jag nämligen varit sämst i min grupp i båda och träningen har varit o.e.r.h.ö.r.t. motig. Men ändå – att gå igenom en graviditet och föda ett barn gör ju att man hamnar lite på noll väl? Alltså det blir som att börja om från början tänker jag, och då kanske jag kan släppa den dåliga självkänslan som hängt med de senaste tre åren eller nåt… Det är bara det att jag inte vet vad jag ska rikta in mig på. Var inne på Tjurruset, men det är en mil i tuff terräng. Tveksamt om jag hinner träna upp mig så att jag kan springa en mil under mindre än ett halvår, när jag inte fixat det på tre år innan…

IMG_0775

Bellmanstaffetten 2014. Innan jag insåg att jag kom sist i vår grupp. Laglopp, lagschmopp.

Det finns inget annat löplopp som intresserar mig och Tough Viking må vara himmelriket för Märta och Katta, men jag har aldrig någonsin känt mig sugen på den typen av prestation. Alltså jag skulle ju gärna ha fysiken för att i teorin fixa att springa loppet, men i praktiken… nej. Noll intresse där. Så vad finns det då för oss som inte vill köra på obstacle races eller vanlig löpning? Triathlon? Glömde jag säga att jag är rädd för att cykla snabbt…

||||| Like It 1 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

13 Comments

  1. Jag tänker lite så här: Det är ju många som utropar: “En MÅSTE ha mål!!” med stor frenesi. Oftast så menas det ju då att målet ska vara något lopp eller så. Jag är inte riktigt med på det tåget, i så fall är målet för mej att känna mej stark i min egen kropp. För mej räcker liksom att jag vet att jag mår bra efter ett träningspass, att det gör mitt mående överkag så mycket bättre. Känner mej mest stressad av att jag “borde” springa massa lopp.

    • Haha nej inte så farligt neggigt. Jag har alltid flera mål! Att bli stark är lite för diffust för mig, men att hålla igång under graviditeten är ju något jag kör stenhårt på nu. Sedan blir det små mål efter det, som att fixa mammamagen efter förlossningen, klara att gå en viss strecka osv, och till slut vill jag ha mitt kraftprov, innan jag kör på. Men jag vill INTE springa ett maraton 🙂

  2. Jag tror att det är SKITBRA att ha mål, i alla fall om man vill träna hyfsat fokuserat. Det kommer jag ihåg att Elin sa när du, Märta och jag tränade med henne första gången: skriv ned era mål, men speca dem mer än att ni vill bli starka, för man blir ändå stark av träning.

    Jag tror inte att lopp måste vara ett sådant mål dock, men det är ju SKITSVÅRT att tänka bort loppen liksom, för de är ett himla smidigt mål att ha.

    Min målformulering som jag gjorde med Elin sist var: skitstark överkropp så jag klarar av pull-up(s), klättra rep och gå armgång. Jo, det finns ju så klart en OCR-baktanke där, men inte bara ett loppmål denna gång. Fast, det kanske inte hjälper dig så mkt. Men jag tänker så här kring mål: det är kul att klara tuffa grejer, grejer som man inte tror man ska klara, och med tuffa grejer menar jag så klart vad man själv tycker känns tufft – det kan vara pull-ups, det kan vara att rida, eller fjällvandra med övernattning (HA HA HA HA).

    Jag tror att Lofsan snackade om just mål i sin nya podd – har inte lyssnat själv med kanske värt att göra?

    Kram på’re.

    • Jag gillar lopp i teorin! Att ha ett kraftprov att se fram emot (dock med ångest i viss fall) och träna till (med ännu mer ångest i mitt fall). Med Elin hade jag ju andra mål i våras, men alltså jag nådde ju inte fram till dem heller. Så det blev också en ångest. Men liksom alternativet att träna mållöst funkar ju inte heller! Gaaaah!

      Får lyssna på Lofsan tror jag. Sedan bokar jag fjällvandringen till dig och mig.

      Kram 🙂

  3. För det första: Jämför dig inte med andra. Tävla bara mot dig själv. (Men jag förstår preciiis vad du menar, har varit där själv och försöker regelbundet att hålla just de där “Åh, nej, tänk om jag blir sist – tankarna” borta!
    För det andra tror jag alldeles säkert att du fixar en mil. Frågan är bara i vilket tempo. (Många springer för fort och orkar inte hela sträckan för det). När du börjar löpträna spring jääääättelångsamt. Nästan så du ha gå-tempo.
    För det tredje. Man måste inte tävla i extraordinära sträckor, obstacleraces, triathlon eller annat. (Om man inte tycker att det är kul förstås)! 🙂 Ha ett 5 km-lopp som första mål. om det känns mer överkomligt.

    Kram

    • Haha, hade en mening i inlägget som jag tog bort som var typ “det är bara den som inte själv ligger sist i gruppen som kan säga jämför dig inte med andra”, men jag förstår vad du menar 🙂 Tyvärr sitter det långt inne, så nu kämpar jag för att känna att jag är okej även fast jag misslyckas i att inte jämföra mig andra ibland. De flesta gör ju som jag. Det funkar rätt bra med det mesta, utom med löpning – men hade löpning lossnat för mig och jag faktiskt hade blivit bättre – så hade jag inte haft lika stora problem med det. Jag har tragglat fem-kilometerssträckor till leda. Som intervaller, i backar, långsamt, snabbt, men nej. Det ger sig inte. Jag orkar inte nämnvärt mer, det går inte särskilt mycket snabbare. Och jag tycker att det är rätt tråkigt… Därför tänker jag att något som inte bara är löpning vore asbra! Fast helst inte med cyklar dårå, för jag har ju sett på Tour de France hur man kan trilla… och obstacle races är ju inte min grej. Men kanske någon military training-grej där man får välta däck? Som växer max femton kilo 🙂

      Tack! Och kram!

  4. Mina mål handlar inte alls om att tävla. Och därmed kanske jag inte anstränger pämig på samma sätt – vem vet. Vad gäller träning behöver jag inte såna saker för motivation, jag vill träna ändå. Sen kan jag ha prestationsmål som att klara armhävningar (never ending story I mitt fall) eller att klara en särskild vikt i en särskild övning. Annars är det mest njutmål. Som nu i helgen när jag ska på mitt första träningsevent. Inget tävlingsmoment, bara himla massa träningslycka! Och i mars är nästa mål – Blogger boot camp. Det är mitt belöningsmål för den här post baby-perioden som jag är mitt i. Då är gravidkilona borta och kroppen återstärkt osv.

    • Ja alltså jag vill ju träna även utan tävlingar, men nu vill jag ha ett prestationsmål att se fram emot som är i träningsform. Det är så klart inte det ena målet jag har 🙂

      Jag kommer vara relativt nyförlöst på blogger boot camp i mars. Det är nog det enda som känns lite dåligt planerat med den här graviditeten, haha. Det är en helt fantastisk dag!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *