Hälsningar från en osympatisk och missunnsam person

wpid-imag3618_1.jpg

Idag fyller Morris två år! Det innebär att den här bloggen fyller två år om cirka en månad. Den 17 oktober, närmare bestämt. I oktober är det årsdag för Märta här på bloggen också. Oktober – typiskt bra månad. Jag har högljutt proklamerat att jag ska designa om bloggen tills dess. Eventuellt är det mest för att jag själv tycker det är kul, men sak samma.

Igår hade jag en ganska dålig träning. Det var verkligen inget fel på boxningspasset i sig, det var asbra, men jag sög fasiken. Jag fick inte till slagen, höger blev vänster, vänster blev höger, balansen tappades och jag var liksom helt off, fick ingen feel och kände att jag med största sannolikhet blivit sämre på att boxas nu än vad jag var när jag först testade på Blogger Boot Camp. Var hyfsat surmulen över detta, tills jag kom på att det ju brukar vara exakt samma med löpningen med jämna mellanrum – att jag har ett riktigt rövigt pass. Nu är väl de allra flesta av mina löppass ganska röviga för min kropp är UPPENBARLIGEN inte gjort för att vara en löpare, och vet ni, det har visat sig att jag har ganska svårt ibland att unna andra framgång när jag själv står och trampar. Jo, jag vet, det är en hiskeligt ocharmig egenskap, men samtidigt är målet med Move it Mama att vara en ärlig träningsblogg, inte alltid bara så där himla härlig och livsbejakande. Ibland är det svårt med träning, och ibland är det svårt med känslorna kring träning, och det måste man ju också skriva om, i alla fall om man strävar efter att vara någorlunda nyanserad. Och jag tycker att nyanserna är viktiga då man skriver om träning.

Så! Ja, jag har lite svårt ibland att unna andra människor framgång. Som detta med löpningen. Jag har sprungit och sprungit och sprungit av och till i tre år nu – men känner mig lite som klockan (ni vet, vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?), det går liksom inte framåt. Mitt tempo är snigellikt och mina distanser är modesta. Jag blir rent ut sagt förbannad när jag tänker på löpning, och min PT säger att jag behöver faktiskt inte springa. Och det behöver man ju inte, så klart, för konditionsträning kan man få på andra sätt också. MEN löpningen har ju blivit en fix idé för mig. Jag vill också kunna bränna av en halvmara efter fem månaders löpträning (heja dig Hanna, du rockar, det är bara jag som är avundsjuk och har svårt att hantera mina känslor), eller springa milen på under en timme (heja dig Elin, du rockar du med – återigen har jag bara svårt att hantera avundsjuka). Ja, och boxningen ska vi ju inte ens tala om just nu, efter passet igår när alla andra slog hårdare, snabbare, snyggare, ville jag mest gå och lägga mig i ett hörn och aldrig mer träna igen. Att jag tog mig igenom Tough Viking för knappt tre veckor sedan har jag redan förträngt och jag känner mig… BLÖH! Ja, BLÖH är precis vad jag känner mig.

Angående löpningen. Ja men vad tusan, tänker ni, det är väl bara att återuppta löpprogrammet i Lofsans bok, som du började med i våras? Och jo, det skulle jag ju kunna göra – men alltså, löpning tre dagar i veckan? Jag vill ju också köra Stronglifts och lära mig klättra rep och göra pull-ups också. Kanske är det helt enkelt dags att släppa taget om just löpningen ett tag, hålla det till intervaller på löpband i ett par månader som uppvärmning till andra roligare saker? Eller skita i det helt? Alla behöver ju inte vara löpare – men grejen är, att innerst inne skulle jag nog gärna vilja vara det. I alla fall ibland. I alla fall de stunder då jag inte är förbannad.

||||| Like It 7 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

13 Comments

  1. Äsch, jag fattar exakt. Jag har supersvårt att springa snabbare och kommer liksom inte loss. Ska springa ett millopp i oktober med en kompis som nyss fått barn och hon bara “jag orkar inte springa mer än 3 km” men så kommer hon ändå vara snabbare än jag på loppet för jag är så himla klumpig och har liksom motsatsen till löparkropp.

    Plus är avis på att du kan och vågar ta i och fixade den där svinläskiga tävlingen och boxas, jag är så lat, orkar liksom mest lufsa på och det är därför löpningen funkar ok.

  2. Men! Du sprang ju tough viking! Det är jå jäkla mycket “tuffare” än bara att löpa!
    Men jag förstår dig så väl. Jag har också kämpat med löpning i alla år och avundas dem som bara slänger ner ett par skor i väskan och springer på semester, arbetsresan, alltid alltid alltid. Ja jag har kämpat och tränat och jag har sprungit milen på 52 minuter. Men jag har börjat acceptera det nu, det är inte min sport och det kommer aldrig att bli.
    Det finns så mycket som är roligare och man behöver faktiskt inte springa!

  3. Minns ni när löpning hette jogging och var töntigt? Det är det fortfarande. Mest för att min kropp är sämst påre. En sommar kämpade jag på bara för att bevisa för mig själv att jag kan springa, men sen har jag släppt det. Och befrielsen! Det finns massa skojigare sätt att träna kondition på, med lek och skoj.

  4. Äsch! Vi är alla avundsjuka! Jag må ha lyckats med konststycket att springa milen på 54,17 i maj, men sen har jag inte sprungit nån mil sen dess. Jag är avis på att du proffsboxas och kompistränar och verkar ha en grym disciplin för hemmapass! Och då ska vi inte ens nämna att du är galet cool som klarar vikingen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *