Lopprapport: Tough Viking Djurgården 2015

wpid-wp-1440934492073.jpg

För lite drygt ett år sedan bestämde vi oss för att springa Tough Viking på Djurgården. Gott om tid på oss att träna, tänkte vi och swisch sa det så hade det gått ett år. 15 kilometer, 18 hinder. Ptja, det var väl bara att köra liksom. Varför Katta hade fått för sig att det bara var 18 hinder, det har vi ingen aning om, för det var ju faktiskt 30 hinder – ni vet, KRONJUVELEN av Tough Vikings olika lopp runt om i Sverige, eller ja, världen (de har kört i Finland och Ryssland i år också). (Kattas kommentar: Jag är helt och hållet bergbomb på att jag läst 18 hinder på flera ställen, alltså verkligen JÄTTESÄKER, så jag räknade inte ens på banskissen hur många hinder som var med – men å andra sidan stämde inte riktigt banskissen ändå, SÅ DET SÅ).

Vi åkte med bil ut till Sjöhistoriska vid halv nio och höll alla tummar för att det skulle gå att parkera, och efter en extra sväng runt Östermalm pga optimistisk GPS kom vi fram strax efter nio och hittade parkering utan några problem. Vi hämtade upp våra startkit som skulle ha checkats ut senast en timme innan start (vår start var 11.10). Kön var ganska lång, men flöt på i ett riktigt bra tempo vilket gjorde att vi hade tid att gå på toa två gånger och jaga upp oss rejält genom att titta på starten för de första grupperna som blev tacklade av dr amerikanska fotbollsspelarna så pass hårt att de bokstavligen flög åt alla håll och kanter. Yikes!

Efter det sista toabesöket (jo jo, vi hade ju mens båda två, och detta om mens och att springa ett OCR, det förtjänar ju ett eget inlägg, men om vi säger så här: springer man med mens är man ju uppenbarligen tuffare än alla tuffa snubbar samlat), så åt vi lite choklad och efter att ha kollat på Kattas lillasysters start, så gav vi oss ned till startfållan i lagom tid till att se gruppen innan oss sticka iväg. Sedan var det uppvärmning, vink till Kattas mamma och hoppdans till ehh, typ housemusik? My god, sakerna man gör när adrenalinet rusar i kroppen ändå. Men! Så himla läskigt och samtidigt peppigt där i fållan! Sedan smällde eldmolnet till, och vi stack iväg.

(Notering från Katta: Jag är faktiskt inte helt hundra på ordningen när det kommer till hindren där omkring istanken och reebok blades, men ja ja, skitsamma).

Hinder 1 – Pain (amerikanska fotbollsspelare)

Katta: Det här hindret alltså, det var det jag var mest skräckslagen inför. En köttvägg av starka killar, med skyddsutrustning och pads liksom. Jag hade visserligen typ en maxipad jag med, men i ett HELT annat syfte. Jag och Märta kom ifrån varandra lite här, för det var liksom bara att go with rhe flow och försöka hitta luckorna. Jag hamnade mellan två killar som spelarna klämde åt rätt hårt, vilket gav mig utrymme att liksom bara glida förbi, utan minsta kroppskontakt med någon annan. Woop liksom! Däremot hade jag ju kanonkula pga adrenalinpåslaget att jag blev asflåsig efter bara 500 meter och tänkte att det här kommer fan aldrig att gå. Aldrig. Åh hjärnan, how you can fuck me over ibland.

Märta: Om det var någon gång under loppet som jag var på vippen att fega ur/svimma/börja gråta/få panik så var det just innan starten och då på grund av detta första hinder. Jag var så JÄVLA rädd! I mitt huvud såg jag som på film hur jag skulle kuta in i något som skulle kännas som en betongvägg, flyga som en vante bakåt och blir ihjältrampad av den skenande flocken gnuer som närmade sig bakifrån. Eller nej, det var ju Lejonkungen. Men ja, ni fattar. Två knuffar fick jag och inget som gjorde särskilt ont egentligen, men vilken rusch i kroppen efter! Jag och Katta möttes upp igen med lika stirrig blick och lika flåsig andning.

Hinder 2 – Overunder

Katta: De här såg inte så himla farliga ut på bild, men när vi började närma oss insåg jag att de man skulle över var rätt höga ändå. Som tur var så var ju de andra deltagarna AWESOME och innan jag visste ordet av erbjöds vi knän och händer och axlar att klättra på. Åh, folk alltså. Jag som hade känt mig så hotad och liten och sämst jämfört med dem innan starten och nu så visade de sig vara jättebra människor. *suckar kärleksfullt*

Märta: Jag hann inse att jag inte hade en aning hur jag skulle kunna ta mig över dessa kanske 150 cm höga hinder och i nästa sekund stod en medtävlare beredd med knä och gav mig skjuts över. Och vi kan väl säga som så att det var den stämningen loppet genom. Så himla fint.

Hinder 3 – Tires

Katta: Precis vid däcken stod vår Möte it Mama-kollega Sofia och boxarpolare Linda öh heVem hade kunnat ana att det var så jobbigt att springa genom bildäck? “Springa”. Jag slutade springa genom dem ganska snabbt och körde hoppgång istället. Vet ni en sak – jag har aldrig reflekterat över hur höga däck ändå är, när de ligger ned. Jag tänkte att det kanske handlar om max 10 centimeter – enligt Slaktar’n är ett smalt däcl 19 centimeter – såatte.

Märta: Nä alltså det här var inga större problem. Jag tog det lite lugnt på grund av rädsla att snubbla mest, och i ärlighetens namn var det rätt skönt med ett hinder som var oläskigt och som gick att klara på egen hand.

Hinder 4 – Fire

Katta: Vet ni vad jag inte riktigt hade räknat med på eldhindret? Att det skulle ryka så förbannat. Jag tror det var fyra eller fem brinnande balar man skulle över – den sista fick jag chansa på vart den var, för då både blundade jag och höll andan. Jag måttade rätt, men den där röken alltså, jädrar vad det sved i hals och ögon. Och VÄRMEN när vi närmade oss detta hinder. Sweet lord!

Märta: Började instinktivt tveka inför detta hinder (är hårsprejsjunkie och vill ej att håret ska ta eld) men jag drog mitt mantra “det är inte meningen att det ska vara saker man dör av eller skadar sig på” och ökade farten. Tur för mig, för det var först inför sista balen som ögonen sved ihop och det hade varit mindre kul att bli ståendes där mitt i elden…

Hinder 5 – Steel

Katta: Fyra jäkla containrar som vi skulle ta oss över! Den första var helt okej, för där fanns det liksom en liten liten stege att peta in tårna i. Grejen var ju den att när jag tittade ned i containern så insåg jag att jag aldrig rimligtvis skulle kunna ta mig ur den. Så då klättrade jag på kanten över. Och på nästa container fanns det inget alls att klättra på – så jag embracade dagens första straff i form av 30 armhävningar.

Märta: Eh, det var det här med att ta sig upp på saker ja… Snäll medtävlare pekade ut stegen så det var bara att klättra upp där och NEEEEEJVÄÄÄÄNTA! Hoppa ner? I CONTAINERN??? Här slog min höjdrädsla till och det fanns inget som skulle kunna få mig att hoppa ner i denna metallåda pga 1. ville inte bli kvar där i resten av dagen och 2. nej tack till att hoppa ner i saker från “höga” höjder. Så jag klättrade längs kanten och vips så var jag över. Men sen var det ju ett gäng till, och utan stegar. Så nej, här var det värt att dra igång dagens första straffset armhävningar.

Hinder 6 – Rock

Märta: Som sagt, klättra på saker är inte min grej, men jag tänkte att varför inte ge det en chans? Och det gjorde jag. Och här vill jag passa på att tacka min pojkvän som klättrat till och från och som så många gånger sagt att man måste klättra med BENEN, inte ARMARNA. Så det gjorde jag – skjuta upp med benen och ha armarna raka. Och vet ni? Det gick! Blev helt sjukt glad! Känner mig nöjd över att inte fått den lite mindre branta kullen utpekad för mig utan att jag faktiskt klarade av den första. Överlag blev det många aha-uppleverser denna dag över vad jag faktiskt kan.

Katta: Nu var vi i skogen i ett tryggt och fint spår – plötsligt stod den någon och pekade upp mot en kulle. Och hur jag än försökte så bara gled jag – och så kom det snabba snubbar bakom mig och jag blev stressad. Då hojtade funktionären att det fanns en liten lättare kulle vid sidan av som jag susade uppför, tillsammans med ett gäng killar som också tyckte den verkade bättre. He he.

Hinder 7 – Wires

Märta: Jag har jättespetsiga knän. Mina jättespetsiga knän tycker inte om när jag kryper på dem. Här tillverkades nog dagens första rejäla blåmärken och skrapsår.

Katta: Taggtråden som vi skulle krypa under var inga problem alls. Jag var dessutom kort nog att jag kunde krypa och inte ens behövde kräla.

Hinder 8 – Tractor tires

Katta: Åh, vet ni – jag vill ALLTID välta traktordäck nu. Jag trodde inte att jag skulle ha en suck, men med marklyftsträningen tillsammans med Elin i ryggmärgen så flippade jag över det som om det vore typ ett cykeldäck. Mer eller mindre.

Märta: Det här hade jag ALDRIG klarat utan att ha vetat hur man gör ett marklyft. Och fan vad cool man är när man välter däck. Ännu en rejäl kick!

Hinder 9 – Ropeclimb

Märta: Efter alla dessa kickar tänkte jag att “man kan ju alltid prova”, trots att både jag och Katta i taktiksnack innan egentligen helt hade valt bort detta hinder. Och nej. Det gick inte någonstans. Men jag vill lära mig, och det ska väl inte vara omöjligt?

Katta: Detta var ett hinder som jag på förhand visste att jag skulle ha svårt för och som jag inte tänkte testa alls. Men när vi kom fram så tänkte jag: WHAT THE HELL. Jag testade, det gick inte, jag tog mina straffburpees. Men jag tror att jag kan lära mig att klättra rep – det lär ju handla ganska mycket om teknik. Intalar jag mig själv.

Hinder 10 – Camo

Katta: Det här hindret var lätt – ett camonät att krypa under. Bara att kasta sig ned och plöja fram. KUL!

Märta: Mera kryp, fler blåmärken.

Hinder 11 – Ice

Märta: Här fanns det ingen tid att tänka utan det var ju bara att kasta sig i eller låta bli. Så jag kastade mig i. Och tog mig snabbt under staketet och upp, för det var ju inte 20-gradigt direkt. Sen var jag beredd på att köldchocken skulle komma, men det gjorde den faktiskt inte. Inte som jag hade väntat mig. Här tittade solen fram lite extra också och det gick ganska snabbt att få upp värmen igen.

Katta: Det ska väl erkännas att jag var ganska nervös för detta hinder. Jag hade läst om pulsar som slog i maxfart och chockkänslor, men när vi kom fram till istanken stod Sofia och Linda där och hejade (YAY) och min spontana tanke var att det ändå skulle bli ganska gött med lite svalka. Istanken var precis vid 5 kilometer, och jo, det var kallt, och nej, det var väl inte det skönaste doppet jag tagit i hela mitt liv. Men det var inte heller den chocken för kroppen som jag var rädd för att det skulle bli. Värst var det precis när jag skulle häva mig upp, då började andningen bli ganska stötig, vilket så klart berodde på kylan efter huvuddoppet under planket. Men några djupa andetag senare så funkade det bra att jogga vidare.

image
image

Hinder 12 – Reebok Blades

Katta: Reebok blades är liksom som sådana där små ramper som finns på lekplatser, där man kan klättra upp på ena sidan och kana ned på andra. Här skulle man göra exakt samma, förutom att det inte fanns någon stege. Men jag tog mig över med Märtas hjälp och föga visste vi att vi skulle mötas av dessa blades igen på tillbakavägen någon stund senare.

Märta: Ja det var väl en himla tur att man inte förväntades ta sig över dess på något graciöst vis i alla fall, men över kom vi! Och här hade vi nytta av att vara två, och vi hjälptes åt med knän och knuffar.

Hinder 13 – Monkey bars

Märta: Jovisst kunde jag hänga där och dingla, men släppa taget med en arm? No way. Hit me with the burpees!

Katta: Detta var ett hinder som jag visste att jag inte skulle klara. Jag testade att gå armgång i somras, och det var liksom tvärstopp, och samma sak i lördags. Det fanns inte en chans alls. Men burpees är ju också kul!

Hinder 14 – Rampage

Katta: Rampen var, återigen, ett hinder som jag kände att jag inte ens ville slösa energi på, så här gick jag direkt på burpees. Igen. Uff. Burpees. Men visst, klockrent träningsmål: att kunna susa upp för rampen som vissa gjorde. Wow!

Märta: Fler burpees. Det är ju också en väldigt bra övning.

Hinder 15 – Rope Walk

Katta: Precis innan dessa förbanade lianer som man typ skulle leka Tarzan i (rimlig grej, att svinga sig i lianer…), stod min pappas fru och hennes dotter och hejade. De fick se mig göra armhävningar i en för mig storslagen takt – POFF ba, matade jag på med trettio stycken. Fast på knä – för vid det här laget orkade jag banne mig inte med hela armhävningar, det ska ni veta.

Märta: Ja, jo, nej. Om jag varken kan klättra i rep eller gå armgång så är det ju knappast någon idé att ge sig på kombinationen av dessa? Efter detta hinder började det faktiskt kännas lite trist med alla dessa straff.

image

image

Hinder 16 – Big Bag

Katta: Här hade jag problem. Två containrar som stod staplade på varandra som något himla lego på anabola. Under dem stod big bag-påsar fyllda med cement, men jag är ju inte jättelång och även med påsarnas hjälp nådde jag inte alls. Så jag fick klättra på Märta, men jag nådde ÄNDÅ inte för det fanns liksom inget att greppa tag i, inte minsta kant utan bara räfflorna i containern, som bara fick mig att tappa handfästet. TIll slut kände jag en skjuts i röven, då någon vänlig själ puttade på lite extra. Nästa container var det väl ungefär samma sak, eller om någon drog i mig – jag minns inte riktigt. Ned klättrade jag på byggställningen, för det var faktiskt JÄTTELÅNGT ned. Hu! Men ändå, att stå där, högst upp, jättehögt upp, ganska ballt faktiskt!

Märta: Här kändes det också lite som att “nä, det här är nog inte för mig”, men jag ville verkligen inte straffa mig ur resten av banan så NU JÄVLAR skulle vi bara upp! Här kom lite fler medtävlare också som kunde hjälpa till och med lite jävlar anamma så gick det faktiskt också, och mitt humör höjdes definitivt av att klara av detta. Som turvar fanns det en byggställning vid sidan av att klättra ner på, för huvva vad högt det var!

Hinder 17 – Crawl

Katta: Det har var inte heller något problem. Dessutom hojtade funktionären att vi var halvvägs nu, och det kändes ju himla smutt!

Märta: Mer kryp.

Hinder 18 – Swamp

Märta: Så sjukt roligt hinder – och inte alls vad jag hade väntat mig. Vadade ut ett par steg och sen sa det PLUMS! Ner till bröstet i gyttjan och med lera i hela munnen kunde jag knappast göra annat än att börja asgarva. Det var bara att plumsa sig fram och efteråt såg vi nog ut som ett par troll, täckta i lera och med vass spretande ut från kläder och skor. Det jag inte hade räknat med var hur tung löpningen skulle bli av dyfyllda skor, och framförallt vad trött i benen jag blev efter den lilla träskvadningen.

Katta: Alltså, jag tänkte att ett träsk, det är väl bara att vada. He he he. Det luktade skitilla och var fullt av dyhål som vi bara sjönk ned i. När Märta klev ut framför mig och typ försvann rakt ned i ett hål så insåg jag att jag var på väg att lajva en återkommande mardröm – att jag ramlar ned i en å och inte får fatt på botten. Har jag nämnt att jag lider av en viss vattenfobi? Nej? Nu vet ni det. Vattenhindrena var jag jättenervös inför och de började ju på ett riktigt skitigt och storslaget sätt. Men å andra sidan har jag sällan skrattat så mycket som jag gjorde då – att kräla runt i gegga är ändå rätt kul.

Hinder 19 – Pipes

Märta: Inga konstigheter. Krypa genom illaluktande rör ba. Det finns folk som jobbar i kloakerna hela dagarna.

Katta: Jag kröp efter Märta och ropade till henne att om hon ville prutta kunde hon passa på, eftersom lukten antagligen hade förbättrats av det. Easy peasy hinder.

Hinder 20 – Submerged / Water Run

Märta: Jag hade inte räknat med att det skulle vara så lerigt i vattnet, jag är ju en sådan som helst tittar när jag har huvudet under vatten. Men här gick det att få in en bra teknik för att ta sig under de fyra hindren och det svåraste var nog att ta sig upp ur gyttjan precis vid stranden igen.

Katta: Så var det ju detta med vattenskräcken igen. Men jag vågade och det gick alldeles utmärkt och jag kände mig som en lerig vinnare när vi krälade upp på stranden, och såg antagligen ut som ett kräligt mönster från X-files.

Hinder 21 – Balance

Märta: Enkel balansgång. Hade vi raceat på i full fart och varit slut i benen hade det nog varit vingligare, men jag kände mig rätt pigg ändå fortfarande.

Katta: Jag trodde att balanshindret skulle vara högre, längre, smalare. Som den morsa med barn i lekplatsåldern man är, sprang jag nästan fram över detta.

Hinder 22 – Slack Line

Katta: Det här hade jag ju faktiskt testat tidigare, då med en fotboll under tröjan och en kollega med ögonbindel i handen som del av någon teambyggande övning. Nema problemas då, och inga problem nu heller.

Märta: Kan inte påstå att detta var något jag hade provat innan, men jag var nog helt enkelt en naturbegåvning. Hehe.

Hinder 23 – Dip

Märta: Det här kände jag att det kanske ändå var en av de armhinder som jag hade kunnat ha en chans på, och till en början gick det men när jag kommit en liten bit så blev det för tungt och jag tappade balansen. Nästa gång fixar jag det!

Katta: Här tänkte jag också att jag kanske hade en chans, men icke. Här handlar det nog om teknik (och så klart styrka), och jag hade faktiskt ingen aning om hur jag skulle ta mig fram. Oh well, om inte annat så övade jag lite på armstyrkan inför nästa år med armhävningarna jag fick ta som straff.

Hinder 24 – Net

Katta: Fan vad högt det är, var min första tanke. Sedan var det bara att klättra. Det gick jättebra, lite trångt bara. Jag tror det var här jag fick mina blåmärken på insidan av låret, när jag hävde mig över nätet högst upp för att klättra ned igen.

Märta: Tänk lekplatsnät fast mycket större. Jag var lite nervös över att bli trampad på handen eller få en fot i nyllet, eller för att del över att råka sparka till någon annan när jag svingade över benen, men här tog jag igen en poäng mot min höjdrädsla!

Hinder 25 – Tanks

Märta: Här var jag astuff och ba slängde upp dunken med vatten och svingade upp den på axeln och travade iväg. Och sen började vattnet skvalpa omkring därinne. Och fy fasen vad mycket jobbigare det blev av det. Men men, några greppbyten under vägen så var det klart genomförbart. Dock började jag känna mig trött i armar och rygg här.

Katta: Jag håvade upp tanken på axeln jag med, och sedan gled mitt grep flera gånger, så jag fick ändra hur jag höll den där jästa skvalpade saken. Tyngdmässigt var den inga problem, och runt kom jag med den.

Hinder 26 – Royal Aqua

Märta: Här stod en funktionär och ropade ut instruktioner: “gå på höger sida av repet! Simma efter vassen! 400 meter hinder”. Att det var så långt slog mig inte från början då jag såg strand en bit bort där andra gick upp, det var bara det att när jag kom fram till stranden så var det ingen strand utan en väg genom mer vass och träsk. 400 meter att simma och vada ÄR rätt långt, och särskilt när man börjar bli trött. Straffet på detta hinder var 100 burpees, så att banga fanns ju inte på kartan.

Katta: 400 meter my ass. Jag läste i Metro att det var 500 meter långt, detta hinder. Tungt som fan, lika mycket lera och dy som på tidigare vattenhinder, långt, men kul. Men jädrar i min lilla låda vad trötta mina ben var efter detta.

Hinder 27 – Irish Table

Märta: Rejält trötta efter förra hindret och med 13 km i benen tittade vi bara på varandra och sa “nä”. Ett gäng halvhjärtade armhävningar senare började jag ställa mig in på slutspurt.

Katta: Ha ha ha. Nej. Bara nej.

Hinder 28 – Kustjägaren

Märta: Först trodde jag nästan att det här hindret hade utgått, för nu kunde det väl ändå inte vara något kvar? Men jodå. Ser väldigt enkelt ut: hoppa i vattnet, simma under en kanot, ta sig över kustjägarbåten och hoppa i på andra sidan för att simma i land. Jag tror att jag inte kände förrän nu hur slut jag var i kroppen. När jag klättrade upp för stegen till båten skakade armarna och uppe på båten blåste det och jag kände mig rätt vinglig. När jag hade hoppat i vattnet igen och skulle simma iland fick jag världens dip och kände att “nu orkar jag inget mer!”. Två sekunder kände jag mig helt uppgiven och övervägde att bara flyta med strömmen, men på något vis så gick det ju ändå. Kom iland helt skakig och fick på något vis kraft igen att ta mig vidare.

Katta: Under nätet som inledde hindret, kände jag mig ganska kaxig. Sedan, precis när jag simmade under kanoten, fick jag kramp i vaden. Så himla bra ställe för kramp ändå. Stegen sätt högre upp än vad jag hade trott och här fick jag verkligen koppla på pannbenet för att ens komma upp på stegen. När det sedan var dags att hoppa i vattnet, då måste min autopilot slagit på, för jag minns inte ens hoppet i. Däremot minns jag den där krypande känslan av: KOMMER JAG ENS TA MIG I LAND? Stirrade febrilt på de framför mig för att se när de kunde sätta ned fötterna och simmade någon märklig kattsimsstil. Note to self: lär mig simma bättre! Kunde inte se Märta och började kasta jagade blickar över axeln tills jag hörde henne ropa: JAG ÄR HÄR! och jag äntligen fick syn på henne. Utan tvekan det jobbigaste hindret för mig. Hu, jag var så trött. Närde jag att vi hade rejält med motvind och att det var hyfsat stora vågor också. Jorå!

Hinder 29 – Luminox Vertical Slide

Katta: Jag visste att det skulle komma en vattenrutschkana, men jag hade inte reflekterat över att jag skulle behöva klättra uppför en ställning för att komma upp till den. Min spontana tanke här var MEN ÅH, PALLA. Men jag pallade, klättrade, åkte, fick in trosorna då långt i röven att jag var tvungen att gräva ut dem framför publiken som stod längs med vägen.

Märta: Här hade min hjärna stängt av. Jag orkade inte klättra uppför byggställningen till kanan men det gjorde jag ändå. Jag vågade absolut inte åka ner men inte fan orkade jag klättra ner heller vid det här laget. Så. Jag valde det som krävde minst av min stackars kropp. Och fyfan vad läskigt det var. Alltså, jag hade egentligen sett fram emot en liten trevlig vattenrutschkana, sånt tycker jag är kul, men ledtråden ligger i ordet “Vertical”.

Hinder 30 – Reebok 10.000 Volt

Märta: Det här var ju inte skönt någonstans får jag lov att säga. Ni som fått en rejäl stöt vet, och ni andra kommer säkert att få det någon dag. Det gör ju liksom inte ont-ont, men det är ett enormt obehag. Jag fick ett par rejäla stötar men här var det bara att ta sig igenom för NU VAR VI I MÅÅÅÅÅÅÅL!!!

Tough Viking var ett så himla sjukt roligt och galet jobbigt lopp, men framförallt så fick det mig att känna mig sjukt stark och modig. Så. Otroligt. Värt.

Katta: jag trodde det skulle göra ONT ONT, och nej, det var ju inte direkt som massage, men mer obehagligt än smärtsamt. Jag har ju aldrig fått någon stöt tidigare, men ja, nu vet jag ju hur det känns. En kändes genom snippan och hela vägen ned i foten. Kanske var det i samband med det som min mens ba: HELL NO och tog sig en paus på ett dygn?

Men alltså mål. Jag trodde jag skulle börja gråta, för jag kände mig så jävla stolt över oss. Vi gjorde det. VI GJORDE DET. Och vet ni, lätt att jag gör det igen. Med mer löpträning, mer överkroppsstyrka och bättre simteknik kommer jag fan rocka det här loppet.

image
image

image

||||| Like It 5 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

12 Comments

  1. Så jävla coola ni är va?!?! Så sjukt grymt gjort! HEJA!

    Detta är ju lätt bästa träningbloggen.

  2. Hurra va ni är coola!
    En kompis vill att vi ska köra den kortare varianten i maj. Vågar jag? Är det bara hemskt eller kul eller fruktansvärt eller spännande? Borde jag låta bli?

    • Du vågar!! Det är inte hemskt alls utan skitkul och åtminstone jag kände mig enormt stark och cool av att göra det här loppet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *