5. Mitt stoltaste ögonblick

tl-7

Foto: Linda Hörnfeldt

Mitt liv har inte direkt kantats av stolta träningsögonblick, det får jag ju lov att erkänna. Jag var den som blev vald sist i gympan, fick en etta som första idrottsbetyg och aldrig riktigt haft motivationen eller intresset att jobba mot ett konkret mål när det kommer till svettutsöndrande övningar (ja, förutom när vi bestämde oss för att skaffa barn då). Men när jag, efter trägen löpskolning i 12 veckor, sprang 5 kilometer för första gången i mitt liv hösten 2012, då var jag banne mig riktigt stolt. Att ha kämpat som ett djur mot ett  mål och faktiskt nå det, trots att vägen var kantat av frågor som men vaddå LÄRA SIG springa, ALLA kan väl springa? (nej, det kan de inte) samt jaha, bara fem kilometer, det är väl inga problem? (det är väl inte så himla bara, det är ju en halvmil för bövulen) – det kändes banne mig lika stort som när jag tog studenten där någon gång i slutet av 1800-talet.

Men vet ni vad, på det stora hela är jag jädra stolt varje gång jag får till det med träning, varje gång jag kommer ihåg att ta med mig kläderna, varje gång jag kommer över den där ständigt närvarande flyktkänslan äh, jag tar det en annan dag och varje gång jag pallar byta om, träna och sedan, det jobbigaste, att duscha. Fy fan för att klä av sig naken och duscha! Fast det är ju klart, ibland händer det ju att jag skiter i att duscha och går ut och käkar burgare på lokal (som inte är donken) istället, man ska inte ställa FÖR höga krav på sig själv liksom.

Detta inlägg är del av #uppochhoppaijuni

||||| Like It 2 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

6 Comments

  1. Den första femkilometersrundan är magisk, en sån milstolpe! Kom ihåg att jag, innan jag börjat springa, tänkte att det var så oändligt långt och att jag skulle vara nöjd bara jag tog mej dit 🙂 Att jag sen skulle komma att ta mej ännu längre vet jag inte ens om jag trodde var möjligt:-D

  2. Orka duscha! Det är nog f-n i mig det jobbigaste med att träna, både fysiskt och psykiskt. Hade en djup träningssvacka för nåt år sen bara för att det var så jobbigt det där med nakenheten.
    Klokt skrivet det där om att man ska vara stolt varje gång man kommer ut och faktiskt tränar. Många skriver om sina träningsscheman de följer och sina mål de strävar mot, men den största bedriften i min värld är att få ur mig ur komfortkokongen. Trevlig blogg ni har förresten!

    • TACK! Vad kul att du gillar!
      Och eller hur, att behöva klä av sig och blöta ned sig, och sedan klä på sig igen – så jävla jobbigt!

  3. Alltså jag är helt med, känns helt fantastiskt att klara av ett mål (oftast en sträcka i min värld) eller kuta i mål på ett lopp!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *