2 – Mitt första träningsminne

Här har ni mig. Året är 1986 och jag är sju år gammal. Med min maratonlöpande pappa som förebild, ska jag ge mig ut på min första löparrunda i mina finaste shorts och min tuffaste tröja. Redan då med uppenbar känsla för stil. Svettbandet är på för att jag inte ska få svett i ögonen under den hårda prövning som väntar. Sandra Kim hade precis vunnit Eurovisionsschlagern med J’aime La Vie och full av beundran för henne hade jag  någon vecka tidigare sagt “JA – jag älskar livet” och klippt mig i en likadan frisyr som hon hade. Men redan i så unga år var en frisyr som krävde underhåll mer än jag mäktade med, så den fräcka stubben blev en platt hockeyfrilla istället.

Hur som helst. Kortet är taget sekunden innan jag gav mig av. Ungefär två minuter senare var jag färdig. Då hade jag sprungit för kung och fosterland i tvåhundra meter och sedan haltat surt tillbaka med kraftigt håll i sidan och tårar som brände bakom ögonlocken. Aldrig hade väl jag kunnat tro att det skulle börja göra ont och bli svårt att andas så snabbt. När pappa sprang tog det ju jättelång tid innan det såg jobbigt ut? Efterbilden vägrade jag vara med på, det finns bara ett före. Knäckt av mitt misslyckande tog det tjugofem år innan jag vågade mig på att springa igen och den historian har jag redan berättat här.

Det här är är mitt första starka träningsminne. Andra minnen från min barndoms träning är gymnastiken efter dagis, när alla flickor hade likadana pastellrosa gymnastikdräkter som skar in ljumskarna och den mest ansträngande övningen gick ut på att lyckas bära en ärtpåse under hakan. Jag minns det tvåhundra meter långa blåbärsloppet på längdskidor där alla dagisbarn fick en medalj formad som en blåsippa med guld i mitten. Skidglädjen över lag är en ganska stor del av mina år i Örebro. Vi åkte ofta ut i spåret på vintrarna, med apelsiner och varm choklad full av skinn. Jag minns när jag började skolan och gymnastiktimman bytte namn till idrott och jag tvingades upp på plintar och i ringar och annat livsfarligt, som gjorde mig så rädd att jag inte ville vara med. Och jag minns min älskade tennisdress i velour, som jag förvisso aldrig direkt tränade annat än posering i – men det är väl också en motionsform om man gör det tillräckligt länge?

 

Detta inlägg är del av #uppochhoppaijuni

||||| Like It 2 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

10 Comments

  1. KAN. INTE. SLUTA. SKRATTA. Alltså du skriver så extremt bra, jag känner verkligen nederlaget efter löprundan i hela kroppen, fy vilken jobbig upplevelse! Tur att det är bättre go i kroppen nu!

    • Tack! Pappa var snäll nog att leta upp och mejla över bilderna när jag berättade att jag skulle skriva om denna fina stund 🙂

  2. Sådana awesome outfits båda två! Samt känner spontant att det är TUR att min pappa inte är någon marathonlöpare. Iofs talar han om stavgång med samma inlevelse som om det vore marathon, men asså…

    • Jag minns det som fruktansvärt jobbigt. Många lektioner blev jag sittande på bänken och fick till slut tvingas upp. Hu! Men men. Jag hittade ju träningsglädjen ändå till slut 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *