Är tydligen i mitt livs form! Igen!

Idag gav jag mig ut och sprang för första gången sedan rundan för två veckor sedan, som var så tråkig att jag blev förbannad och aldrig mer ville ta ett löpsteg. Jag hade egentligen planerat att sura över den där rundan ett tag till, men nu slumpades ett strålande väder fram samtidigt som jag fick uppleva det hära “egentid”, som inte händer så ofta, så jag fick helt enkelt planera om och ge mig ut i spåret.

Målet var att få in sju kilometer på en timma. Det kanske låter helt stört med det målet, med tanke på hur arg jag var för inte så länge sedan – men jag behövde någon slags utmaning för att vilja ge mig ut. Sju kilometer är det längsta jag orkat springa innan. Mina snabbaste fem kilometrar har jag sprungit på 32 minuter. Att få in sju kilometrar på sextio kändes rimligt utifrån dagsformen. Men! Vet ni vad? Amazeballs! Jag är helt uppenbart i mitt livs form, för jag fick in åtta kilometrar på den där timman och jag var inte helt slut efter.

Dagens framgångskoncept var en blandning av bra planering och bättre förutsättningar än för två veckor sedan. Till exempel så hade jag sovit, det är ju ofta en bra sak. Jag hade ett mål, det är också en bra sak. Jag var inte allmänt skev på grund av ägglossning (kul det här med PMS två gånger per cykel) och jag hade en ny musiklista med låtar som får det att rassla i löparbrallan för att de är så bra. Bland annat låtar som Oscar Jöback hade på sin playlist på Blogger Boot Camp (TIHI). Dessutom var jag ovanligt insiktsfull och lyhörd för min kropp, så även fast jag kände mig som kungen i spåret och bara ville springa på när det kändes som göttast mitt i, höll jag tillbaka eftersom att jag visste att det var en lång bit kvar. Jag fördelade helt enkelt min energi över timman. Förutom när Oscar Jöback-låtarna kom så klart, för då var det ju som att någon stack en adrenalinspruta i låret på mig och jag fick mer fart än en älg under jaktsäsong.

Och ja, det är väl på ett sätt lite trist att inte bara kunna vara den som drar på löparbrallan och ger sig ut och känner sig friiii utan att tänka – men om jag ska kunna springa utan att förgås av tristess måste jag ha en plan som tvingar mig att fokusera, en natt med sömn och en låtlista som är så bra att jag borde ha döpt den till amazeballs, för då springer jag tydligen hur bra som helst.

Amazeballs!!

 

||||| Like It 3 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

3 Comments

    • Åh tack hjärtegull! Så himla impad över alla oss! Och jag hade ju aldrig kommit så här långt om jag inte hade haft ÅSM träningsvänner under året <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *