Den motvillige löparens motvilliga bloggkollega

Jag var på väg att skriva en kommentar till Kattas inlägg, men det får bli ett eget inlägg till alla istället! Den här insikten fick jag nämligen idag när jag var ute och sprang och längtade tillbaka till “tiden när jag älskade löpning”: tiden då jag älskade löpning har aldrig funnits. Jag har aldrig älskat löpning när jag har löpit. Jag har älskat att vara färdig med löpning och att ha klarat sträckor jag aldrig trott varit möjliga och fixat hastigheter jag inte visste fanns i mig, men jag har faktiskt inte älskat det medan jag har gjort det. Det har varit tungt och jobbigt och flåsigt och obekvämt i princip varenda gång. Och det har gett mig massa ångest eftersom att jag ständigt har jämfört mig med andras siffror. Folk har tipsat och kommit med oombedda råd och jag har bara känt mig allmänt skitdålig som ändå inte har hittat kärleken.

Jag har jagat halvmilen och kommit i fatt den, jag började jaga hela milen efter det, men drabbades av småbarnslivet och gav upp. Samtidigt började jag fråga mig själv vad jag ska med hela den där milen till? Ha en sträcka att skryta med, möjligen, springa roligare lopp troligen, men att ge mig ut och springa en mil bara för att det är så himla skönt – nej, det har jag svårt att se att jag kommer vilja göra. Lider jag av tristess under sju kilometer, som är det längsta jag klarat hittills, så lär jag sannerligen inte ha roligare under tio. Och när hjärnan förvandlas till en skrikande femåring i baksätet på en bil och upprepar “är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart” två minuter in i varje runda, ja då känns det ju inte jätteinspirerande att fortsätta.

Idag gav jag mig alltså ut och fick den här insikten och kände att jag måste göra något med den. Eller ja, först stannade jag och tänkte fula ord och tyckte synd om mig själv medan jag instagrammade en anti-löpningsbild, sedan försökte jag komma på något konstruktivt. Löpning är för lättillgängligt för att jag ska vilja ge upp det, men samtidigt måste jag ha roligt när jag tränar för att stå ut. Lösningen blev helt oplanerade backintervaller. Sjukt snabbt uppför i trettio meter kanske och småjogg nerför. När jag var så trött att det kändes som om benen skulle trilla av, hade jag även fått någon form av självförtroende så jag småjoggade till utegymmet. Några yngre förmågor, vältränade och asduktiga, var redan där och gjorde armhävningar och box jumps. Ville egentligen åla förbi i buskaget, men jag vågade mig kvar. Körde ringrodd, sju gånger fem hängande knee ups och fem gånger tio box jumps innan jag joggade hem. Tänkte att en sak som faktiskt hade gjort löpning roligare hade varit en löparkompis, men det går som bekant inte att få allt.

Sammanlagt sprang jag tre och en halv kilometer idag. Hade förväntat mig att den sista kilometern, den som var på vägen hem, skulle vara rolig och befriande, men det var den inte. Däremot var den totala tiden jag tränade ute idag roligare än vad någon joggingrunda varit hittills och DET är ju en vinst i sig. Kontentan är alltså att det fortfarande är tråkigt att springa, men att det blir mycket roligare att ge sig ut om det inte bara är ett vanligt distans- eller sträckintervallpass. Det tog nästan tre år att inse det. High five!

Also: sjukt hög high five för att jag vågade träna på ett himla utegym!!! HURRA!!

||||| Like It 2 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

4 Comments

  1. Ville bara dela med mig av mitt löpningsuppvaknande. Senaste fyra åren har jag sprungit fyra maror, åtta halvmaror, lidingölopp. You name it. Hela tiden har jag dock blivit “sämre” och “sämre”. Sämre tider, sämre känsla. Bestämde i januari att nu fick det vara nog och har senaste månaderna inte mätt sträcka alls. Kollar lite snabbt på mobilen, bestämmer att jag ska springa 30 min eller under hela den podden som jag inte hunnit lyssna på. Och det har fungerat. Från att ha varit stressad över sträckor och tempo, jagat min egen men också andras prestationer så har jag börjat hitta tillbaka. Kan låta simpelt men spring utan klocka. Mät inte utan spring bara. Det andra kommer sen. Oftast behöver man ju prestera de andra 23 timmar om dygnet (ja även då man sover, man måste ju sova) så att prestera med löpningen blev tillslut fel fokus för mig.

    • Tror du har helt rätt! Jag har inte slutat mäta (ÄLSKAR siffrorna men ger mig fel fokus) men jag har åtminstone slutat med såna där audio cues som kommer varje kilometer, med rapport om hastighet och whatnot. Och resultatet blir att jag springer mer på känsla.

    • Tack för tips båda två! Om jag ska springa längre distanser fixar jag inte det utan att mäta på ett eller annat sätt, då försvinner ju det lilla roliga som jag har upplevt ibland efter 🙂 Körde en period utan att mäta, men tyckte inte att det hjälpte. Däremot tänker jag att mer lekinriktad löpning visar resultat på helt andra sätt och är dessutom tillräckligt mycket varierat för att jag inte ska tröttna (vilket ju lite är grejen när jag springer distans), så där behöver jag bara musik för att hålla igång. Där blir det dessutom mycket svårare att tävla mot andra, eftersom att den typen av löpning inte alls publiceras i samma utsträckning i sociala medier och bloggar som tider och distanser på olika rundor gör.

      Och vem vet, en dag kanske bara ändrar mig och ger mig ut och tycker det är värsta bästa grejen att springa en mil, eller två?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *