Inlägg 100 – Ett brev till min gamla idrottslärare

Precis som Sofia firar jag mitt 100:e inlägg här på bloggen med en tillbakablick.

Hej Andreas!

wpid-img_20150316_204106.jpgKatta här! Jag vet inte om du minns mig, men när jag gick i åttan i början av 90-talet så hade du mig som elev när du var idrottslärare på min skola. Jag tror inte att du minns mig, men jag minns dig. Jag minns dig nästan smärtsamt mycket, för du gav mig en etta i idrott. En etta! Ett stort fett IG med andra ord, för att jag, och nu använder jag dina ord, inte hade en positiv attityd till ämnet idrott. Nu ska det ju sägas att jag inte har den blekaste aning om hur betygskriterierna såg ut för att få godkänt i idrott på 90-talet, men om man säger så här: om man var tvungen att ha en positiv attityd för att få högre betyg än ettor, då hade jag banne mig fått ettor i vartenda ämne. För jag var 14 och de enda sakerna jag var positivt inställd till överlag var mina trummor och mina kompisar utanför skolan.

Vet du Andreas, vad din etta gjorde med mitt självförtroende när det kom till att röra på mig, att träna? Den sparkade på ett självförtroende som redan låg ned. Nej, jag tyckte inte om idrott, men i en klass med 25 personer, så måste man som idrottslärare förstå att inte alla elever kommer vara blivande hockeyproffs eller inbitna handbollsspelare. Men som det var, så var det dessa personer i min klass de enda du såg under de två timmar vi hade tillsammans med dig i veckan. Allt kretsade kring att synas då vi lagsportade, att prestera, att kasta hårda bollar på de svaga i spökboll, att springa snabbast runt spåret, att slå längsta slagen i brännboll, att ta sig runt orienteringen på kortast möjliga tid – varför tog det så lång tid för dig att ta dig runt, du har väl inte GÅTT? Men jo, det hade jag ju. Jag hade gått runt spåret. Jag hade hoppat över orienteringskontroller eftersom jag inte för mitt liv kunde tyda en karta, och ja, jag skyllde kanske på mens lite mer ofta än vad som egentligen var sant – men vet du Andreas? Jag var där 95 procent av lektionerna, jag gjorde så gott jag kunde, jag bytte om tillsammans med alla andra trots att jag hatade att visa mig själv naken och jag var med på spökboll trots att jag alltid blev vald sist. VET DU HUR TRÅKIGT DET ÄR ATT ALLTID BLI VALD SIST? Nej, troligtvis inte, för eftersom du valde att bli idrottslärare kan jag tänka mig att du inte var en av dem som hade en ångestklump i magen inför gympalektionerna.

Du gav mig en etta i idrott under åttan, och även om mitt betyg höjdes så fort vi fick en annan lärare, så har jag sedan dess konsekvent gett mig själv en etta i gympa. Jag har alltid känt mig dålig på det. Jag har aldrig känt som om jag har rätt att ta upp plats på gymmet, eller att jag är värdig att ha en PT, eller en borde tänka på träning eftersom jag är så jävla dålig på det. Fram till att jag fyllde 36 gav jag mig en etta i gympa. Sedan lärde jag mig att springa. Inte långt och inte snabbt, men segern i att lära mig att röra kroppen med en springande rörelse längre än hundra meter åt gången – värd minst en trea. Och nu, när jag faktiskt tycker att det är KUL med träning, så ger jag mig själv en femma, banne mig. För vet du Andreas, jag kommer aldrig bli någon elitidrottare och jag kommer aldrig vara lika snabb på fötterna som handbollstjejerna jag gick i högstadiet med, men att tycka att det är kul med träning, att äntligen inse att det fanns något för mig med – värt en femma vilken dag som helst.

Hälsningar,

Katta

||||| Like It 11 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

16 Comments

  1. Hög igenkänning på detta. Fast för mig var det nog inte någon specifik lärare så, utan mer skolidrotten i största allmänhet som totalförstörde det här med att röra på sig för mig också. Precis som du har jag först nu i vuxen ålder sett det fina i att träna och hålla igång. Tycker att det är så synd, skolidrotten skulle kunna vara bra men istället är det är ett så stort ångestmoment för så många. Själv har jag tex insett att jag helt klart föredrar att träna själv, inte i grupp, men inom skolidrotten så sker ju ALLTING i grupp. Precis allt. Och det mesta innefattar bollar eller hinderbanor, när det finns så mycket mer som är så mycket (enligt mig då) roligare.

    Nej, fy för lärare, lektionsupplägg och kanske framförallt attityder som främst riktar sig till de redan frälsta och därför inte bara glömmer utan dessutom trycker ner alla de som inte är lika träningsglada från början. Skolidrotten har inte gett mig någonting alls förutom ett förakt för träning som det tog år att komma över.

    • Åh ja, jag är inte heller en lagsportare! Efter denna PT-omgång har jag insett att det kan vara himla smutt att träna tillsammans, men individuellt. Alltså, inga frikkin’ lagsporter men i sällskap med ett par vänner. Men lagsporter, hua! Blir rädd bara vid blotta tanken! Och bollar! Don’t get me started vad gäller bollar.

  2. Skit-Andreas. Jag har haft en skit-Otto, skit-Mats, en skit jag inte minns namnet på och en Torun som i alla fall erkände, att så mycket roligare än så här blev det inte enligt läroplanen. Men alltså – läroplan eller inte – måste “skapa sämre självkänsla” finnas med i undervisningen över huvud taget? Bah.

    Samt: hej dig!

  3. Åh, vad jag önskar att jag kunde hitta den där träningsglädjen! Jag hade en “Andreas” som tvingade hela klassen att springa ca 3 km runt en friidrottsbana. När alla andra var klara hade jag typ tre varv kvar. Och karljäveln lät dem inte gå och duscha utan de skulle stå där och hänga vid målet och vänta på att jag blev klar. Hur kul kändes det att alla klasskompisarna stod där och glodde på mig lufsa runt högröd i nyllet medan de högljutt suckade och var otåliga?! Och sen hade han mage att fråga mig när jag började på sista varvet om jag orkade fortsätta? Så sista varvet gick på rent så kallat incandescent rage…

    Traumatiska minnen 20 år senare? Närå, inte jag inte…

    • Men ALLTSÅ! Vad är det för FEL på vissa idrottslärare? Här har de världens chans att inspirera till rörelse, istället fuckar de upp ens vilja att träna for life. IG! De får IG hela högen av mig!

      • Alltså älsk på den här kommentaren! Och på hela inlägget! Och på hela bloggen!

        Jag är så himla himla glad att jag hittade hit igår, via din blogg Katta som jag följt länge.

        Jag har också under det senaste året börjat hitta fram till att det kan vara peppigt, lustfyllt och glatt att röra på mig. Att läsa det här inlägget var ett så fett AHA. Minns plötsligt nio års grundskola och helt puckade idrottslärare och typ fattar precis just nu varför jag sett på träning som jag gör i vuxen ålder.

        Vad grymma ni är! Ser fram emot att hänga mer här! Det här är precis den blogg jag letat efter. Kan ni inte starta en podcast också? 🙂 Eller har ni tips på någon i samma anda som er blogg?

        Kram, systerskap och styrka!

        • Men TACK! Vad kul att du gillar. Podcast vore ju AWESOME, men eventuellt svårt att rodda med tanke på vår spridning i landet. TACK TACK TACK för dina fina ord!

  4. Åh vad jag känner igen mig. Jag hade en gympalärare i högstadiet som tvingade mig att slutföra sista gympalektionen i nian med en nybruten tå, för det var ju sista lektionen och jag behövde ju närvaron för att bli godkänd. Haltade hela sommaren efter. Och vägrade skolgympan hela gymnasiet.

    Idag jobbar jag som lärare och undervisar i idrott bland annat. Jag tävlar med mig själv, och vinner varje gång eleverna som inte “borde” gilla gympan kommer till mig efter lektionen och säger “men Johanna det där var ju KUL!” Bästa känslan i världen! Jag hoppas innerligt att jag lyckas väcka alla mina elevers rörelseglädje. Det är mitt mål. Att de ska ha positiva minnen av skolgympan och positiva associationer till rörelse. Om de sen blir hockeyproffs, nya Zlatan eller bara glada motionärer, det spelar ingen roll alls.

    • VA? My god! Hoppas dessa galna gamla gympalärare är pensionerade hela högen nu. Men idrottsrelaterade skador. Och fan vad GÖTT att du är idrottslärare nu! Heja!

  5. Igenkänning och en liten tår som faller. Jag tränade sönder mina axlar i 13-års åldern, simmade på hög nivå. Jag borde varit en sån som presterade bra i idrotten, men inte gjorde det. Aldrig haft bra kondis på land och jag minns alla cooper-test och pip-test med fasa. Och det där självföraktet känner jag igen. Jag var underkänd i det enda jag var bra på (simningen) när axlarna pajade och har fått etta sedan dess. Har nu mycket mycket långsamt börjat känna mig för, träna, kan det vara nåt för mig? Och jag tror bestämt att det är det. Så sakteliga har kroppen blivit starkare och självkärleken också. Kanske får jag också femma i år.

  6. Grymt bra inlägg med hög igenkänning. Jag är äldre än du, men det var lika illa på 80-talet. I fem år efter studenten vägrade jag att motionera. Sedan började jag lite försiktigt. Nu är jag uppe i en aldrig tidigare skådad dos och måste fortfarande nypa mig i armen ibland. Träna, moi?

    Kul blogg det här, hittade hit just idag!

    • Ja fy fan alltså, skolgympan, undrar hur många av oss som INTE gick ärrade ur den?

      Och yay! Vad kul att du gillar bloggen, VÄLKOMMEN!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *