Inlägg hundra – blast from the past: min första löparrunda

216101_10150215464723488_518490_nFirar mitt hundrade inlägg med att minnas hur det var innan den här bloggen. Den här bilden togs i maj 2011. Jag kämpade på med linser, fast ögonen torkade ut av det, jag brukade lägga mitt hår när det var fest och fest var det ofta, jag gillade (då som nu) leopard. Ungefär samma vecka som det här fotot togs hade jag bestämt mig för att börja springa. Det finns inga bildbevis på det, eftersom att jag dels inte tyckte om mig själv tillräckligt mycket för att vilja vara med på andra bilder än selfies och eftersom att jag dels… inte tyckte om mig själv tillräckligt mycket för att vilja vara med på andra bilder än selfies och definitivt inte på en bild iförd träningskläder.

Jag bloggade en del, men jag vågade inte skriva så mycket om träning. Jag var rädd att framstå som pressande och jag tyckte inte att det var mycket värt att blogga om något jag var så himla kass på ändå. Dessutom var jag inte jätteintresserad, utan körde igång mer av pliktskyldighet gentemot mig själv och mitt åldrande.

Hade någon sagt till mig att jag skulle skriva i en mammaträningsblogg mindre än två och ett halvt år efter att den här bilden togs, hade jag förmodligen skrattat rått och sedan tagit en rejäl sup. Jag trodde inte att jag kunde bli gravid utan behandling på grund av min PCOS och, ja, vi kan väl konstatera att man aldrig vet vad som väntar helt enkelt? Två månader efter att bilden togs plussade jag på stickan, men innan dess hade jag försökt genomföra mitt första löparpass på egen hand (och trots allt dokumenterat det i min gamla blogg dagen efter = hurra!!)! Jag vill inte ens tänka på alla fel jag gjorde när jag gav mig ut, men jag minns träningsvärken än idag och trots att den höll i sig körde jag faktiskt på en tre fyra gånger till. Sedan gav jag upp och gick på ett sjukt tufft boxningspass med hopp, i dåliga skor och blev lidande av benhinneinflammation och sedan köpte jag en cykel som jag knappt använde eftersom att blev jag gravid och ja, efter det finns ju det mesta av min träningshistoria i den här bloggen.

Anyhoodles. I give you, från en gammal blogg: tisdagen den 10 maj 2011

Igår stod jag i ett neonrosa Chris Isaak-linne mitt i en park någonstans i Hägersten och försökte hålla mig vid liv parallellt med att jag traumatiserade barn genom att flåsa och panikstretcha i takt. Misslyckat oberört. Ungefär samtidigt som jag slogs av tanken att “herregud, nu lämnar jag jordelivet som en sorglig kopia av en sexturist” hoppade Spotify igång i lurarna igen. Större delen av min löpar/haltar-runda låg i radioskugga och jag hade inte fixat ner min jogglista så att den gick att lyssna på i så kallat offline-läge. Ergo: alla låtar blev improvisations-rap. Hur som helst, Spotify hoppade igång med Morrissey och gårdagens sanning till låttitel. First of the gang to die. Jo tack, och i min osexigaste stund dessutom. Men jag överlevde, mirakulöst och mot alla odds och just det där tillfället när jag pendlande mellan liv, död och snuskkärring i solnedgången kändes märkligt behagligt.

Idag återstår bara ledvärk och pina, men när jag lyssnar på låten igen känner jag mig mysig och självgod. Inte för att jag har skadat barnen som såg mig för livet – utan för att jag faktiskt släpade mig tre kilometer runt Hägersten och överlevde.

Ridå.

Okej, mitt allra första löparpass utanför skolgympan var faktiskt i Örebro. Det var 1984, jag var sex år, inspirerad av pappa som sprang maraton hela tiden, klädd i rosa, silkiga shorts och en Mimi Pigg-tröja (jag alltså, inte pappa). Mina föräldrar har en bild från det ögonblicket, precis innan jag pilade ner för Ingenjörsgatan. Snabbt som fan. Minst tvåhundra meter. Kanske till och med tvåhundrafemtio. Sedan haltade jag tillbaka med blodsmak i munnen och mjölksyra i vaderna och lät bli att motionsspringa på rätt länge. Ända fram till dagen innan jag skrev inlägget ovan, faktiskt. Kommer ni ihåg era “första”? Do tell!

||||| Like It 4 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

5 Comments

  1. Åh, OM jag kommer ihåg min första löptur! Växlade mellan: “Meh, det går ju riktigt bra att springa och skönt är det också” till “Dööör. Alltså… detta kan inte vara bra för hjärtat!” under loppet av 200 meter..

    • Haha! För min del var det definitivt inte bra för hjärtat de första gångerna. Jag tyckte ju inte att jag behövde läsa något om det innan, utan gav mig bara ut på vinst och förlust 🙂

      Intressant ändå hur mycket mindre 200 meter känns nu för tiden (under förutsättning att det inte är 200 meter kvar till målet, för då är det fortfarande för långt oftast).

  2. Alltså SÅ många gånger som jag innan jag körde den där löpskolningen, gav mig ut och ba: HUR SVÅRT KAN DET VA? Svar: JÄTTESVÅRT.

    • Eller hur?! Men så har jag varit med all träning. Ba HUR SVÅRT, bara att röra på sig ju. Och sedan när det inte har funkat så har jag tänkt att jag inte passar för sporten, att den är tråkig eller what ever, utan att fatta vad jag har gjort för fel. Mon dieu, känner jag ju så här i efterhand.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *