Den andra utvecklingen, den som inte handlar om muskelstyrka

Så. Jag har tänkt rätt mycket på utveckling på senaste. Jag är väldigt annorlunda nu, på så många plan, än vad jag var när jag började träna, har jag kommit fram till. Idag skulle jag till och med kunna slå till med att jag är i mitt livs form, det har jag nog aldrig kunnat säga innan. Egentligen säger “mitt livs form” inte ett skit om något för den som inte känt mig hela livet, men bara det att kunna prata om att vara i form och lägga in det i en positiv mening som handlar om mig är ett enormt framtsteg i mitt liv.

Jag ställer mig inte längst bak på passen längre. Jag står i mitten, det har till och med hänt att jag har stått längst fram. Jag är inte rädd för att vara den som börjar en övning, märkte jag till min förvåning i lördags. Jag som helst vill rinna in över tröskeln och sedan anta en blygsam form lite undangömt i ett hörn, så att ingen ska märka mig under passet, ställde mig plötsligt längst fram i ledet när det var dags för explosiva övningar under Anna Sunneborns pass. Och jag gjorde det utan panik. “Ingen känner sig bekväm” tänkte jag och kände mig plötsligt väldigt bekväm. Det är så jävla märkligt. Jag dansade på till hundra procent när Oscar Jöback ledde oss och jag SKET hur det såg ut för andra och om jag missade ett steg eller femton. Jag är verkligen inte den som vågar det. Jag är hellre blygsamt längst bak, eller kanske näst längst bak, så att ingen ser och sedan kanske jag klantar mig lite med flit och gör en fånig min, så att det inte ser ut som att jag tar mig själv på för mycket allvar. För det skulle ju vara riktigt pinsamt, att gå in hundra procent och sedan snubbla bort mig inför andra.

Jag längtade inte ut ur övningarna med Elin i måndags. Det är också konstigt. Jag är verkligen stereotypen för den som inleder ett pass för att få det överstökat. Det gör jag inte längre – eller i alla fall inte just nu.

En så skön känsla att ha kommit hit. Att jag inte bryr mig lika mycket. Att jag gör mitt bästa och kan vara rätt nöjd, även om jag fortfarande dömer mig själv lite för hårt. Att jag utvecklas så mycket just nu, även om det inte alltid syns i muskelstyrka så märker jag det i mig. Det har varit en kamp jag aldrig trodde att jag skulle vinna faktiskt. Svårt att skriva om, utan att låta som någon som älskar Kay Pollack och “väljer glädjen” (tro mig, jag väljer alltid chipsen framför Kay). Men ändå. Ett litet steg närmre att älska mig själv. Gudarna ska veta att det på det stora hela är en sjukt svår uppgift för de flesta av oss.

||||| Like It 7 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

7 Comments

  1. Ja men eller hur! I måndags med Elin var det liksom KUL. Eller det är ju alltid kul med henne, men det var OK att det var jobbigt.

    Samt: blir lite snyftig här! Heja dig vad du är awesome!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *