Hello diastas – you are not my old friend

Jaha, så jag har inte skrivit här den här veckan efter som att jag är ganska så less. Mer less än vanligt när jag blir less. Jag brukar låta bli att skriva när det är så, men med risk för att framstå som löjlig, så måste jag nog ändå få det här ur mig.

Kroppen ska vara ens tempel heter det, men för varje dag som går börjar jag bli mer och mer varse att mitt tempel är ett ruckel. Ett ruckel med en försvagad handled, överrörlighet, sömnproblem, spänningshuvudvärk och nu också den sista härliga tvisten som blev känd i måndags: trolig diastas, trots allt. Direkt under naveln där den har varit näst intill omöjlig att identifiera. Därför upptäckte vi inte den under första tillfället med Elin, trots att vi gick igenom magmuskulaturen hos oss alla.

Jag har visst en lömsk liten separation mellan magmusklerna som skapar ett hål rätt in i kroppen och det här lilla hålet slukar större delen av min bålstyrka, så att den upphör att existera. Jag kan spänna bäcken och allt det där, men bara tillfälligt. Sedan tappar jag hållningen och belastningen hamnar fel. Min första känsla när detta upptäcktes: VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ KVINNOVÅRDEN SOM INTE FÖLJER UPP EN EFTER FÖRLOSSNINGEN? Isak är snart tre år. Tänk vilken fantastisk kropp jag hade kunnat träna upp om jag hade börjat rätt! Tänk vilka skador jag hade kunnat få, om det här inte hade upptäckts?

Klicka på bilden för mer information om diastas

Min andra känsla är mest den sista peppen som går ur mig.

Det är så klart väldigt bra med en förklaring på varför jag knappt blir  bättre när jag tränar och jag är glad att det numera finns en orsak som inte bara handlar om att jag i allmänhet är ganska kass. Det känns plötsligt logiskt varför jag inte orkar ha en stark hållning när jag springer och varför jag får så himla ont i ryggen oavsett hur jag spänner muskler när jag tar i. Och jag är väldigt, väldigt tacksam över att vi går hos Elin och att hon upptäckte det. Annars hade jag förmodligen kunnat se fram emot betydligt allvarligare skador rätt så snart.

Men ändå.

2012-06-10 001 2012-06-10 006

Juni 2012. Några veckor innan jag började träna efter förlossningen i mars, samma dag som jag var på uppföljning av snippy. En ganska bra dag att få reda på det här med diastas, kan jag tycka.

 

I två och ett halvt år har jag tränat utan några större resultat. Jag blir något snabbare, jag blir marginellt starkare och jag måste ha en jäkligt bra dag om jag ska orka hålla ut. Under långt tid har jag varit den som oftast behöver bryta passet, som får ta de lättare vikterna och som i många fall till slut får vara den som måste släppa vikterna för att det blir för mycket. Och det tar en del på självkänslan det där. Jag behöver inte vara bäst, men det vore trevligt att få vara bra eller i alla fall att slippa komma sist ibland.

I måndags fick jag ligga på en pilatesboll och andas ut ryggen, medan Katta och Märta boxades. Det är klart att det inte känns som en fest (även om boxning just då förmodligen hade blivit min ryggs begravning). Det är klart att jag börjar fundera på om jag ens pallar med en omgång till av Blogger Boot Camp? Psykiskt alltså. Förra året tänkte jag att nästa år, DÅ JÄVLAR, då ska jag ha tränat upp kroppen så att jag orkar vara med i hela pass. Ja. Det gick ju inte så bra va? Orkar jag vara den som inte pallar, en gång till?

Jag har hållit ut ganska länge. Tragglat på. Haft dippar men tänkt att det vänder, och därför blir det extra ironiskt på något sätt, att jag blir närmast knäckt av att veta vad som felas med min kropp. Jag borde ju, som så många påpekat nu (tack det räcker), vara glad för nu vet jag ju och nu kan jag börja jobba därifrån! Så självklart!

Men nu vet jag också att det där lilla hoppet jag har haft innan om att den HÄR veckan blir det bättre, det måste jag nu applicera på en lång typ rehab-period där jag kanske blir bättre. Alltså jag vågar nog inte tro längre att jag någonsin blir riktigt bra. Det dyker liksom upp saker hela tiden. Jag kanske alltid kommer att få vara klen och halvdan. Inte ens när jag har varit bra har jag ju varit bra för att jag är bra, utan för att min kropp inte är som den ska (lex yoga, kan vi kalla det).

Kanske låter jag mest självömkande – ingen har ju dött (och det ska ingen behöva göra för att någon ska ha rätt till sin ångest, mind you) – men det här suger så himla mycket. Min vilja är inte alls på samma plats som kroppen just nu och det är sjukt frustrerande. Jag känner mig inlåst och straffad och det kommer jag nog göra några dagar till. Efter det fortsätter jag väl traggla på som en blind (och halt) höna (med särade magmuskler).

||||| Like It 0 Gilla |||||

Sofia

Sofia är en tvåbarnsmor som mötte världen en eftermiddag i november 1978. Första barnet kom 2012 och med honom även insikten att träning kan vara ganska bra. För inte var det lätt att föda 4.8 kilo barn otränad. Andra barnet kom i mars 2016 och vägde 350 gram mindre än första. Det var ganska jobbigt det med. Sofia älskar att boxas och att lyfta tunga saker, när hon inte tränar för att kunna träna efter graviditeten.

9 Comments

  1. Jag blir så OERHÖRT JÄVLA PROVOCERAD över OKUNSKAPEN inom och bristen av mödravård efter förlossningen. Det enda som kollas är le snippy, och har man några andra problem så uschas man bort med instruktion att ta kontakt med någon annan vårdinstans för på MVC kan de minsann inte hjälpa en nu när man inte längre är gravid.

    Och vet du, jag tycker inte alls du låter självömkande! En fullt naturlig reaktion på denna skit.

    KRAMAR!

    • Ja det är sanslöst. Jag hade uppföljning på om jag led av förlossningsdepression (de flesta mammor får väl det), kunde de inte delat ut ett jäkla infoblad om diastas och bra övningar samtidigt då?

      Har i alla fall försökt med MammaMage-appen idag, men alltså… jag blir bara frustrerad av den. Måste sitta och knipa en miljard gånger innan jag kommer vidare. Och nu räknar appen plötsligt inte ner, trots att jag gör övningarna. Grrrrrr.

      Tack <3 Kram!

  2. Så känns det alltid när en hamnar i rehabträsket. Men en får bida sin tid, nu har du ju alla möjligheter med en pt. Häng i och håll ut så kommer även du springa/lyfta bra ska du se.

  3. Visst är det knepigt angående kunskap kring aktivering och läkning av den postgravida kroppen. Tycker det borde finnas direkt anslutning till sjukgymnast som har kunskap kring bäckenbotten/diastas/knip aktivering.

    • Ja precis som att det erbjuds uppföljning för dem som vill amma and what not, så borde det finnas ett mer djupgående uppföljningstillfälle av kroppen som INTE bara handlar om att knippa kring någons finger, utan som tar upp diastas, kollar det och ger tips på övningar.

  4. Känner igen det där att kroppen arbetar emot en. Nej har inte diastas har inte varit gravid, men skadorna/ problemen avlöser just nu varandra.
    Först var det överansträngning i vaderna efter träningen trappats upp (hösten 2012), sen drogs en gammal fot skada upp (sommaren 2013), sen trillade jag i skidbacken dör korsband och ett annat ledband blev lite utdragna (nyår2013) och nu en höft som krånglar (hänger med 200% ihop med knät).
    Jag har sagt sedan min första tjejmil 2012 att nästa år är det SUB60 som gäller. Sedan förra året är det mer: hade varit kul att kunna förbättra sina resultat från förgårnde år…..

    Ändå kämpar man vidare.

    Tack alla ni för en icke rosa skimrande träningsblogg där allt verkar vara så tränings perfekt och smidigt att nå resultat 🙂

    • Usch vad träligt! Och AJ! Jag hade benhinneinflammation från och till 2013 och det var så sjukt frustrerande, för jag ville ju BARA springa. Ja men vi hoppas på att 2015 är ett bättre resultatår än 2014 båda två, va? Och än 2013. Och än 2012 i mitt fall också tror jag.

      Tack själv, för att du läser och delar med dig 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *