Ja men host, dårå!

image

Jag är sjuk. Så himla typisk grej att bli PRECIS när jag känner att jag börjat få in lite rutin på detta med träningen igen och när jag till och med LÄNGTAR efter den där tiden nere i det ensamma och mörka källargymmet på jobbet. Eller ensamma och ensamma. Jag BRUKADE vara ensam där nere, men tydligen är det inte bara jag som tränar där nere längre. Och jag kan säga att det har krävts en hel del jävla anamma i mitt huvud att inte bry mig om sällskapet där nere och sätta igång NTC-appen och köra hårt ändå. För det är en sak att springa lite på löpbandet, cykla lite på cykeln och latja lite med maskinerna – och en HELT annan sak att ställa sig och köra mammaburpees, squats en masse och varför inte ett gäng skakiga armhävningar på knä när jag ändå håller på. Det känns MYCKET mer naket att jobba med kroppen som redskap än med, well, redskap när jag har sällskap i gymmet av folk jag inte direkt känner men ändå känner en smula. Men det går, har jag upptäckt, bara jag ger mig fan på det.

Men nu är jag sjuk. Inte sjuk nog för att ligga hemma en dag till (eller, egentligen kanske jag borde ha gjort det, men ni vet ju hur det kan vara, när man skyndar sig tillbaka till jobbet bara för att konstatera hur TYSTA alla är på centralen idag… tills man inser att det är inte de som är tysta, det är jag som har lock i öronen och typ inte hör något mer än det där ilskna tjutet som gärna kommer hand i hand med öronlock). Men helt klart inte friskt nog för att träna – hostar typ upp lungorna bara jag går längre än 25 meter (klarar mig med nöd och näppe till kaffemaskinen på jobbet, med andra ord).

Så kan vi istället prata om detta att jag typ måste återuppta yogandet enkom för att det ska bli lättare att få på och av mig den där förgrämmade sport-bh’n. Damn! Det krävs ju banne mig att man är i det närmaste en akrobat för att kunna få av sig en svettig tränings-bh – särskilt om det är en sådan där sak som verkligen gör sitt jobb och smetar ut boobsen till ett så nära plant fält det går. Och det är väl en sak, att jag får stå där och kränga och nästan fastna i mina egna kringelkrokade armar, men när dörren till omklädningsrummet plötsligt öppnas av morgonens gymsällskap och jag står typ framåtböjd med armarna bakom axlarna och hoppar upp och ned i hopp om att bh’n ska ge med sig en smula… det är inte mitt stoltaste ögonblick, det är det verkligen inte.

||||| Like It 2 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

One Comment

  1. Håller VERKLIGEN med om det där med att man känner sig så sjukt mycket mer utsatt (för folks blickar?) när man tränar med kroppen eller typ fria vikter. Förmodligen alla år av dåligt träningssjälvförtroende som ger sig tillkänna. Men du, ta och bli frisk nu va?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *