Mina barn och andras ungar

image

En helt annan dag när jag tränade på uteplatsen

Jag sprang i morse(!) och ungefär fem minuter in i rundan träffade jag två barn som var kanske åtta. Eller yngre. Eller äldre. Sjukt svårt att skatta åldern på ungar faktiskt. Jag såg hur den ena barnet började prata och av hens blick att döma var det mig hen pratade med. Jag slet ur lurarna och hörde hem säga hej. Nu hade jag passerat dem, och började pula in mina lurar igen. Då undrade de vad jag hette. Jag svarade, flåsandes och fortsatte meckla med lurarna samtidigt som jag sprang ned för backen med barnen längre och längre bakom mig. Då ropade det pratiga barnet efter mig: vart ska du?

Nu hade jag ju kommit en ganska hyfsad bit bort, hade fortfarande dryga problem med att få lurarna på plats (inte så himla lätt när en samtidigt springer, som ni säkert vet) och ja, jag sket helt sonika i att svara. Uppenbarligen var jag ute och joggade. Uppenbarligen lyssnade jag på musik. Uppenbarligen gav de blanka fan i detta.

VAAAAART SKAAAAA DUUUUU? vrålade hen nu efter mig. I en ganska otrevlig ton faktiskt, om vi ska vara helt ärliga, som inte var helt olik den som en del övetförfriskade män kan ta sig om de tilltalar en och en inte svarar. Eller okej, de behöver inte alltid ens vara fulla för att bli sura och ta sig den tonen.

Alltså! Nu är jag ju inte den som ofta blir arg på barn. Faktum är att jag gillar barn och har en hyfsat hög toleransnivå. Men dessa två (eller den ena, den andra sa faktiskt inte bä)… jag funderade nästan på att göra en tvärvändning och väsa något om att jag inte uppskattar tonen, att de kanske inte borde prata med random vuxna som de inte känner, OCH ATT MINA LÖPPASS ÄR DEN ENDA FREAKIN’ TIDEN PÅ HELA VECKAN DÅ JAG ÄR SJÄLV OCH FÅR LYSSNA PÅ MUSIK SOM INTE ÄR THE WHEELS ON THE BUS OCH TÄNKA KLART MINA EGNA TANKAR SÅ LÅT MIG FÖR I HELVETE VARA.

Men det gjorde jag inte. Jag sket i att svara och sprang vidare. För dels visste jag inte vart jag skulle och dels kände jag inte för att prata. Men mest var jag fan rädd att de skulle bestämma sig för att de också skulle dit och följa efter mig.

||||| Like It 1 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

2 Comments

  1. Jag möter ganska ofta barn under mina rundor (bor vid skola och dagis) och de vill ganska ofta göra sej påminda liksom. Det är klart att jag säjer hej och så, men när de kräver att jag ska stanna, där går min gräns. Och en gång var det två små pojkar, kanske åtta-nio, som tjöt: “-VARFÖÖÖÖR hoppar dina tuttar när du springer??”. Då lackade jag faktiskt lite, stannade och sa: “-Så där kan ni inte gå omkring och säja till folk ni inte känner, då får jag prata med er mamma eller pappa om att ni säjer så.” Sen fick jag lite ångest och kände att det kanske var lite hårt men de hördes liksom på dem att de ville retas/provocera lite.

    • Ja men eller hur, man vill ju inte vara läskig och otrevlig, men att stanna – nej, det går inte! Och skriker de saker om mina bröst efter mig, då skulle jag också stanna och säga stopp och belägg! Bra gjort!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *