Men vaffan, JAG SPRANG JU, varför har jag inte bloggat om det?!?

Herregud, här är man ute och kutar och så skryter man inte om det på sociala medier, vad är det för stil? Nåväl, så här såg det ut i alla fall: bild 1-12 kopia

Nääää, det var ett skämt. Kul va? I verkligheten såg jag ut så här, i alla fall om någon väldigt kort människa hade stått väldigt nära mitt skrev och tittat:

bild 2-10 kopia

Och löprundan då, hur gick den då? Jo tack, helt FAN-TAS-TISKT bra! För det första så blev det totalt över sex kilometer och jag kände ingen längtan efter att dö alls under passet. Och vet ni? Jag stannade bara en gång! Okej, jag tar det en gång till ifall någon inte hängde med:

Jag stannade bara en gång.

Och jag hade kanske inte ens BEHÖVT stanna, jag gjorde det endast för att fråga en tjej efter vägen eftersom jag hittade en rolig skogsstig som jag ville testa och ville dubbelkolla så att den inte ledde hem till en galen styckmördare. Förut så har jag stannat för att skaka ut benen lite och  snyta mig (denna förbannade pollenallergi!) två gånger under min vanliga runda som är drygt 4.5 km lång, men nu behövdes det liksom inte, jag bara fortsatte springa tills RunKeepern visade på 3.5-kilometer och då studsade jag på stället i en minut innan jag kutade vidare efter att blivit lovad att stigen ledde hem och ingen annanstans. När jag kom hem visade gps:en på 5:87 kilometer så jag sprang ett varv extra runt kvarteret eftersom jag ville komma över 6-kilometersgränsen (hej OCD!) och väl hemma slutade siffrorna så här (förra veckans löptur inom parantes):

KM: 6.21 (4.51)
DURATION: 43:46 (31:50)
PACE PER KM: 7:02 (7:03)

Och vet ni? Det är jobbigast i början, efter fyra kilometer känns det alltid lite lättare, och efter fem är det helt okej. Vill kanske inte kalla det för runners high, men det är faktiskt något som händer i kroppen då som gör att det flyter på bättre. Nu hade jag ju sprungit “klart” när jag kom över 6-kilometersgränsen och var redan hemma men jag hade kunnat fortsätta i flera kilometer till. Tänker nu att jag kanske kommer klara av att springa Malmömilen i mitten av juni utan att avlida. Känslan på det? Så här:

bild 3-3 kopia

 Ps: Nej, vi ska inte gifta oss, det är mormors gamla ring. *ledsen smiley*
Ps2: Tightsen är från Ica Maxi och kostar 179 spänn! *glad smiley*
Ps3: Jag såg en asläskig katt också, den finns dokumenterad på min egen blogg. 

||||| Like It 2 Gilla |||||

Mirijam

Mirijam födde sitt första barn i slutet av augusti 2013 och var före den graviditeten i vad som lite blygsamt skulle kunna beskrivas som "sitt livs form". Men efter graviditeten – not so much. Men – det hindrade henne inte från att tio månader senare bli gravid igen och med en aldrig sovande lillasyster född i april 2015 är nu är vardagen en ständig kamp mellan extremtröttma, träningspepp och soffhäng. Mirijam är före detta journalist men numera tatueringsborttagare och driver studion A Bushel & a Peck i Malmö och gillar löpning, adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Och internet.

One Comment

  1. WIN!

    Första två kilometerna är mina värsta. Eller typ fram till en och en halv, efter det vet jag på riktigt om jag är i form eller inte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *