Att träna som preggo

Det kom ett mail från en läsare som heter Jejja (för jättelänge sedan egentligen och att det tagit så lång tid att svara är helt och hållet Mirijams fel, bara så ni vet):

Alltså, jag behöver lite pepp här och det brukar ju ni vara experter på.

Är gravid i v18. Min andra graviditet.
Jag är typen som normalt tränar 2-3 ggr i veckan, kampsport och gym/kettlebell och kompletterar med lite yoga. Förra graviditeten mådde jag ganska illa i början, men från v.13 tränade jag på gym fram till v.30-nånting då jag kände mig otymplig och höll mig till gravidyoga.

Den här gången började det som en stor kräkfest. Jag har spytt typ jämt. Nu i v.18 är det något bättre, men minsta fysiska ansträngning (lite för rask promenad, gå upp för en lite brant trappa osv) så är det fortfarande direkt kräkattack. Jag är rastlös i kroppen, men jag kan ju inte ens promenera utan spy. Till det kommer den sjuka peppen med att alla gravid-appar etc berättar att “vid det här laget mår du antagligen mycket bättre” och “tänk på att det är bra att röra på sig under graviditeten bla bla bla”.

Kan ni inte skriva lite hur ni tänkte och gjorde när ni var gravida. Kunde ni träna? Ville ni träna? Hur handskades ni mentalt med att inte kunna lika mycket som ni önskade? osv

Katarina svarar: Alltså de där gravidapparna och när de börjar hojta om att man bergis är mycket piggare… BAH HUMBUG! Jag var inte alls särskilt mycket piggare under den tid som appen tyckte att jag borde vara det och även om jag under den senaste graviditeten var ganska förskonad från kräkfester så var jag avgrundstrött – alltså verkligen skittrött. Att träna fanns inte ens på kartan då. Jag hade någon månad då jag kände mig mer energisk, mot slutet av fjärde månaden, eller om det var femte, och då hann jag träna en del, men lagom till att min energi till slut kom tillbaka blev kroppen så stor och tung att minsta extra energi jag kände gick åt till att jobba och sedan hålla mig vaken i alla fall till dess att sonen (som då bara var strax över året) somnat för kvällen. Jag hade haft lite lösa planer på att försöka hålla mig i form under graviditeten, men grejen är att jag ju är en rätt (läs: O-ER-HÖRT) lat människa som varje gång jag kissat fram streck på stickan tänkt soft, jag är gravid, då lägger jag mig här och äter chokladbollar i nio månader, så när kroppen inte orkade med så poppade jag en skål med popcorn att ha som tillbehör till de där chokladbollarna. Nu när jag tänker efter så kanske just mitt svar inte var det mest hjälpsamma – men tja, det är väl bra med alla infallsvinklar. Intalar jag mig själv.

IMG_20130415_140459

En av de få gånger Katta pallade träna som preggo

Sofia svarar: Måste stämma in i irritationen mot apparnas jäkla tjat om att “nu mår du bättre”. NEJ det gör jag inte. Så här mådde jag under graviditeten:

  • månad ett till fyra – illamående och trött
  • månad fem – konstant huvudvärk, alltså verkligen konstant. En läkare tyckte att jag skulle ta citodon och att det skulle innebära att fostret också skulle påverkas, det vara liksom bara något jag skulle ta. Men det gjorde jag inte.
  • månad sex – hej foglossning! I slutet av månad åtta tog det mig en kvart att gå trehundra meter (på riktigt, jag klockade mig).

Så nej, jag tränade inte särskilt mycket alls. Minns när jag läste Kattas inlägg där bilden ovan fanns med och blev så himla imponerad över att det ens går att ta sig till ett gym som gravid.

Hur som helst. Jag hade precis börjat springa när jag blev gravid. Det insåg jag snabbt att jag inte kunde fortsätta med just då. Jag hade även köpt en cykel för att börja cykla till jobbet – men att sväva fram över Stockholms mest trafikerade väg med ett växande liv i magen? Inte en chans. Cykeln hamnade i garaget (och där står den visst fortfarande, ehrm…). Så jag promenerade så mycket jag kunde och orkade.

Vid jul träffade jag min kusin och fick ta över hennes bok i gravidyoga. Då var jag på väg in i sjunde månaden och hade rätt mycket foglossning så jag vågade bara prova några få övningar, men de övningarna kändes jättebra. Vid det tillfället jag gjorde dem, för det blev visst bara ett. Delicatobollsgreppet blev jag däremot en jävel på! SOM jag åt delicatobollar där på slutet… mmmm… delicatobollar…

Anyhoodles. Jag försökte att vara snäll mot mig själv när jag inte klarade mer. Alltså jag skapar ju faktiskt en människa, tänkte jag. Kroppen har fullt upp ändå. Men ja. Duktig flicka-komplex är mitt arv, så det var inte så lätt alla gånger. Jag blev ofta frustrerad, vilket så här i efterhand känns så himla onödigt. Som sagt: skapa ett liv? Bära ett liv? Man gör en hel del under de här månaderna faktiskt.

Om jag blir gravid igen kommer jag att satsa på yoga och promenader, eventuellt varvat med lätta styrkeövningar. Alltså sådant som känns lite snällt mot kroppen. Som håller igång blodomloppet och stretchar musklerna lite. Framförallt kommer jag att satsa på att vara snäll mot mig själv och försöka att inte döma för hårt när jag inte orkar.

Hoppas att du får må bra i din graviditet snart och att du hittar orken att träna så mycket som känns bra för dig. Kram och pepp!

560 582

 

Mirijam svarar: Jag hatade att vara gravid, mycket på grund av att kroppen helt plötsligt inte var min egen utan någon annans också. Dels är man ju tvungen att anpassa sig (inte äta ditten, inte dricka datten), men som Sofia Skriver – det är inte någon picknick för kroppen att bygga en helt ny liten kropp inuti sig själv. Ju mer jag tänker  på det, desto mer känns det som ett freakin’ under att det ens går att leva hyfsat normalt under sin preggotet. Om jag ska sammanfatta mina 42 (bite me!) veckors ovälsingnade tillstånd så såg dom ut så här:

Vecka 1-17: Dödströttman från helvetet. Jag hade kunnat sova dygnet runt, det kändes som att jag rörde mig i en värld av sirap. Jag jobbade då som programledare på morgonradio och klockan ringde halv fem (!) på morgnarna och sedan skulle jag sitta och vara smart och rolig och sända radio i fyra timmar medan andra normala preggon låg hemma och sov. Jeeez. Ibland somnade jag på soffan vid 16-hugget, sedan väckte Tobbe mig när det var min normala läggdagstid vid 19:30 och så vinglade jag in till sängen och sov vidare. Inte min bästa tid i livet direkt. Att graviditetens början sammanföll med deember-januari-februari hjälpte ju inte direkt till heller.

Vecka 18-29+2: Helgen vecka 19 var jag på Blogger Boot camp,  annars var känslan mest den här: Oj vad bra jag mår, snart ska jag nog börja träna också men det är ju oceaner av tid kvar, just i dag ska jag nog bara ligga på soffan och glo lite på tv.

Vecka 29+3-42+0: “Oj, du har alldeles för kort livmodertapp och kommer med 99 procents säkerhet föda för tidigt om du inte sitter på din röv och inte rör dig alls så länge som möjligt”. Och som jag satt, tydligen, eftersom Sigge höll sig inne ända tills jag fick tid för igångsättning, då passade det att komma ut för egen maskin minsann. Eller egen och egen, jag hjälpte till ganska bra och jag skulle nog säga att förutom mitt lilla gästspel på Blogger Boot Camp i vecka 19 så var förlossningen det jobbigaste träningspasset på hela graviditeten, jag hade träningsvärk i ryggen i en vecka efteråt.

fötter

ATT FÖTTERNA SÅG UT SÅ HÄR HJÄLPTE INTE HELLER!

Summa summarum så tänkte jag så här: Först pallade jag inte, sen ville jag med var för lat och sen ville jag men fick inte. Det kommer ju eventuellt komma ett syskon till Sigge någon gång, och då kommer jag träna sjukt mycket (beroende på hur jag mår så klart) med hjälp av något riktigt preggoträningsproffs. Och är det något jag kan rekommenderar gravida kvinnor nu så är det att träna, för bloody hell vad man har igen det sen i sin återhämtning. Jag gick upp 31 kilo och eftersom jag inte rörde mig alls de sista tre månaderna tog min mage och rygg massa stryk, något som hade varit lättare att träna sig tillbaks till om jag hade hållit igång under hela graviditeten.

Och hur jag handskades mentalt med det? Det gjorde jag inte. Jag spydde ur mig allt jag kände i PreggoPreggo-bloggen och fick tack och lov inte en enda “men det är ju ändå värt det i slutändan”kommentar, vilket jag är väldigt glad för. Jag är inte dum i huvudet, jag fattar ju att det är värt det, men för just mig så kan jag nog säga att graviditeten är bland det tradigaste jag gått igenom i vuxen ålder.

magen

Mitt tips: Härda ut. Ungen kommer ju ut någon gång. Och träna det du kan. Nu var det ju kanske inte så länge sedan du mailade att du hunnit föda, men förhoppningsvis är du i alla fall så pass långt gången att hormonerna skärpt sig och du mår bättre? Jag vet inte var du bor, men ta hjälp av en preggoträningsexpert om det finns någon nära dig, annars kanske du kan ta hjälp av någon ur PTO-gänget och får råd, tips och stöd online? Och under tiden kan du kolla på den här filmen som visar att man VISST kan träna som preggo!

 

||||| Like It 3 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

2 Comments

  1. Haha, man vet att man är preggo när man börjar grina för att ni svarat på mejlet 🙂
    Tack för er input. Här kommer en liten statusrapport från mig:
    Vecka 23 nu och spyr fortfarande som en gris vid minsta stress eller fysisk ansträngning (samt ofta bara ändå). Så jag har väl börjat tänka att det kanske inte går över förrän bebben är ute. Och att det helt enkelt inte blir någon träning alls för mig under den här graviditeten. Jag pausade mitt gym-kort i förra veckan och hade ett gråt-samtal med min gulliga barnmorska som peppade att “visst är det bra att träna under graviditeten, men om din kropp säger så aktivt nej till fysisk aktivitet så ska du nog ta och lyssna på den”. Jag tränar ju rätt mycket annars och har därmed en schysst grundfysik, så några otränade månader klarar jag förhoppningsvis.

    I stället har jag börjat knarka träningstexter och träningsvideos för hur jag på bästa sätt ska komma igång efteråt och bygga upp styrkan rätt osv. Man kan ligga på soffan och läsa mycket om träning – det är nästan samma 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *