*snörvel*

Jag är förkyld. Inte bara jag, Morran också. Inte så där att vi är däckade och vad gäller mig har jag heller inte ont någonstans (ni vet, huvud, hals, leder…). Att döma av Morrans humör har han inte heller ont. Vi är bara jävligt snoriga helt enkelt, och det räcker ju gott nog!

Så nej, den här veckan har inte direkt varit fylld till bredden av högintensiv träning, det ska ju erkännas. Men ett par trevliga barnvagnspromenader i det alldeles magnifika Stockholmsvädret har det blivit. En av dessa barnvagnspromenader tog jag i skogen som vi bor precis inpå.

wpid-IMG_20131127_103919.jpg

Först var jag mycket pepp, så där som man kan vara när solen skiner och det är 10 plusgrader klockan nio på morgonen trots att det liksom är december om bara några dagar (fast obs, jag längtar efter snö och vinterväder just nu). Plus att jag hade glömt bort att jag faktiskt är jätterädd för att gå i skogen på egen hand.

wpid-IMG_20131127_104118.jpg

Jag menar, det är ju svårt att vara rädd när det är så här soligt och fint och man går längs med vattnet och känner sig trygg i att det ligger jättemånga radhus på berget ovanför som man till och med ser.

wpid-IMG_20131127_104319.jpg

Men sedan tar man av från vattnet och hamnar i ett skogsparti dit solen inte når (på riktigt, jag överdriver inte ens). Och precis där, i den dunkla delen av skogen, ligger det en läskig bunker från 1:a världskriget. Och precis där, där ser man inte längre radhusen, bara skog, och en äng, och så den där förbenade bunkern. Det är där som jag alltid alltid kommer på att jag ju är jätterädd för att gå själv i skogen. Det är också där som min rädsla övergår från att vara rädd för obehagliga människor, till att vara rädd för obehagliga före detta människor och monster och sånt. Som tur var kom en skolklass gående och jag kände mig lugn igen – i alla fall tills jag kom på att det kanske var ligistungdomar som skulle slå ned mig.

wpid-IMG_20131127_104818.jpg

Sen kom jag till tunneln som är fullmålad med fin graffiti, och då lugnade jag ned mig igen. I alla fall tillräckligt för att ta några selfies. Som man gör!

wpid-IMG_20131127_100910.jpg

Sedan, när Morran och jag kom ut ur skogen, så träffade vi en alldeles förtjusande liten hund. Så bra promenad ändå. På det stora hela liksom.

Men allvarligt talat, jag får verkligen ett enormt stresspåslag i skogen när jag kommer till ställen där jag känner mig ensam, där det är mörkt och lite kusligt. Jag kallsvettas av stressen och börjar alltid småspringa för att komma bort från det där jobbiga partiet. Nästa gång kanske jag helt enkelt ska ta den andra korta skogspromenaden som inte innehåller några mörka bitar som hämtade ur typ Blair Witch. Är det bara jag som lider av skogsfobi? Bergis va?

Jo men, jag har ju yogat varje dag också. Spontan tanke efter 8 dagar med yoga: I LOVE IT! Jag vill alltid yoga. Klarar jag av 30 dagars utmaningen kanske jag börjar leka med tanken på Yoga365. Vore inte det häftigt? Jo, det vore det. Det vore ASGRYMT!

||||| Like It 2 Gilla |||||

Katarina

Katarina fick sitt tredje barn i september 2013 och fick höra av en vikarierande barnmorska på MVC att hennes magmuskler nog gett upp vid det här laget, men efter ihärdig rehabträning så hittade hon de där magmusklerna (de hade inte gett upp helt, faktiskt). I augusti 2015 sprang Katta Tough Viking tillsammans med Märta - FUCK YEAH! Hon är en tatuerad statstjänsteman vars mål just nu är att klara en pull-up innan 40 (som hon fyller i december 2016).

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *