Fitspiration? Nej, inte direkt.

Hej! Jag undrar om ni läst något om Fitspiration och om det något ni tänker på själva när ni skriver i exempelvis den här bloggen? Det är det här jag tänker på:

Tacksam för svar! 

Med vänlig hälsning, Hannah

Hej Hannah!

Tack för ditt mail. Och svaret är nej, det är inget vi tänker på. Hela fitspogrejen är så o-er-hört långt bort från vår vardag, vi har nyss fött barn och vår träning består typ mest av att “knipa med området kring anus” och försöka gå en timme i rask takt med barnvagnen utan att svimma. Det vi håller på med här på Move it mama är att peppa varandra och våra läsare till att hitta orken och tiden till att träna upp våra stackars slitna kroppar (för helvete vad en graviditet sliter på en) under en period i livet där det är lätt att man fastnar i soffan skelandes av trötthet så fort man får en lugn stund, trots att man hade mått mycket bättre av att träna. För det är skitviktigt att vara stark, inte minst när man ska släpa runt på en liten klängapa halva dagarna.

Jag vill orka vara en bra mamma, en pigg och glad sambo och dessutom ha energi över för att försöka hålla kontakten med folk utanför den här bäbisbubblan, och jag är övertygad om att det är exakt det som är målet för Katta och Sofie också. Det finns hur många träningsbloggar som helst och vår är nog… ja, kanske inte den mest oseriösa av dom, men inte heller den man ska läsa om man är ute efter att springa milen på under 40 minuter eller bli en size zero. Alltså, jag äter kexchoklad samtidigt som jag skriver det här inlägget, och Katta bloggade tidigare i dag om hur hon käkade jalapeño poppers till frukost, det är liksom den nivån vi ligger på.

Hoppas du fortsätter läsa!

Kram Mirijam

||||| Like It 14 Gilla |||||

Mirijam

Mirijam födde sitt första barn i slutet av augusti 2013 och var före den graviditeten i vad som lite blygsamt skulle kunna beskrivas som "sitt livs form". Men efter graviditeten – not so much. Men – det hindrade henne inte från att tio månader senare bli gravid igen och med en aldrig sovande lillasyster född i april 2015 är nu är vardagen en ständig kamp mellan extremtröttma, träningspepp och soffhäng. Mirijam är före detta journalist men numera tatueringsborttagare och driver studion A Bushel & a Peck i Malmö och gillar löpning, adrenalin, tatueringar, resor, färg och öl. Och internet.

18 Comments

  1. Jag vet inte om jag uttryckte mig otydligt i mitt mail kanske, går snabbt ibland! 🙂
    Det jag undrade över var om ni har tänkt på att den peppen ni vill förmedla kan ta emot på annat sätt hos den som läser. Just det här att det är så viktigt att vara stark, komma i form efter graviditet etc. Att det kan ge dåligt samvete istället för inspiration. Det var därför jag skickade med länkarna, för att peka lite på vad jag menade!

    Hoppas det blev tydligare 🙂

    • Fast… problematiken med “fitspiration” ligger ju inte i att folk tränar och pratar om att de tränar. Jag tycker att det blir en enorm snedvridning av problemen med “fitspiration” om man dessutom gör prat och bloggande om träning till något att jämställa med fitspiration och därmed nästan tabulägga allt snack som har med träning att göra.

      Detta är en blogg helt utan pekpinnar, utan “peppiga” citat från pinterest och utan bilder på huvudlösa tjejer med bar midja och handen lockande instoppad i byxlinningen. Så nej, jag tycker inte att det vi skriver om skulle kunna riskera ens vara i gränslandet till att vara samma sak. Men givetvis kan folk alltid tolka saker på olika sätt, i synnerhet på internet. Som Mirijam skriver så är det oerhört svårt att ta ansvar för allas eventuella känslor – precis som när jag bloggar om gravidtet/småbarnsliv – jag vet att det finns de för vilka det kan kännas oerhört jobbigt att jag bloggar om att jag är preggo – men jag måste ju få blogga om de saker som är del av mitt liv. Nu har vi tre valt att göra träning till en del av våra liv och väljer att blogga om det för att peppa varandra och för att få lite pepp från www och kanske till och med få med oss några andra sugna på vår resa – vi bloggar inte för att säga åt andra vad de ska göra eller hur de ska känna. Fokus här måste få ligga på att vi vill må bra och få våra pajjade magmuskler och onda ryggar att läka, och att vi vill känna oss starka nog att klara av ändlösa bebis- och småbarnslyft – utan tvång, utan pekpinnar och utan förutfattade meningar kring vad andra vill, kan eller orkar.

    • Men det ÄR ju viktigt att vara stark. Men hur stark man vill/behöver vara är ju individuellt. Och jag tänker att man inte kan ha ett ansvar för allt vad folk känner, om någon tar det som jag vill fömedla som pepp och omvandlar det till dåligt samvete så är det ju liksom inte mitt problem, jag kan inte känna att jag har någon skyldighet att ta ansvar för någon annans känslor.

      Och det beror ju på hur jag skriver, hade jag varit mer typ “det är så äckligt när man ser alla tjocka mammor på stan med sina fikor, bli inte såna hörrni, NU SKA VI GÖRA PLANKAN!” så är det ju skillnad, men jag tycker ändå att vi håller det på en bra nivå. Och när man har bloggat så länge som vi har gjort så vet man att hur man ändå vänder sig så har man röven bak, man kan aldrig göra alla nöjda. 🙂

  2. Det är för mig fett svårt att skriva någonting om det här till er, eftersom det är som ni säger det är eran blogg & jag måste ju inte läsa här om jag inte vill. & det gör jag inte heller, jag skriver här för att jag känner Hannah och det här är någonting som vi diskuterat rätt mycket.

    Jag finner det här & instabilderna sjukt stressande & kvävande. Nej, jag vet, jag måste inte följa er, jag måste inte läsa, jag måste ingenting. Jag har följt er i flera år & tycker mycket om er & uppskattar era bloggar, & att bara avfölja & sluta läsa era bloggar blir lite som att göra slut med någon. Det här har dock gjort mig besviken. Jag känner att det är väldigt tråkigt att ni har den inställningen att ni inte bryr er om att någon kan eventuellt bli stressad eller må dåligt. En kan inte vara alla till lags, men en kan ju tänka på hur en uttrycker sig. Ni skriver att de ÄR viktigt att vara fysiskt stark för att orka med en massa saker, där skapar ni en norm kring mammor och kvinnokroppen som jag känner kommer rätt nära “strong is the new skinny”.

    Nu när jag skulle skriva kommentaren såg jag att Mirijam tagit bort det som stod innan om vikt & kilon i sin presentationsruta (eller vad det nu heter, heh), så jag är ändå glad att Mirijam verkar reflekterat över vad som stod & hur det kan tolkas. Godt!

    • “Strong is the new Skinny” – jag gillar inte heller det citatet som cirkulerar runt, och i synnerhet inte tillsammans med de bilderna som citatet ofta klistras på innan det postas brett och vitt på internet. För mig, nbär jag känner att det är viktigt att vara stark, så handlar det inte om att vara stark är lika med att ha synliga magmuskler och deffade axlar och en trind rumpa – för mig handlar det om att kunna bära Eddie och Morris upp för trapporna utan att det känns som att mina ben ska ge vika. För mig handlar det om att kunna gå ut på en promenad med Morris i sele och Eddie till fots och kunna hålla jämn takt med Eddie. För mig handlar det om att ryggen inte ska bränna när jag reser på mig efter att ha suttit på golvet och bytt blöjor på Morris. Det handlar inte om utseendet för mig, det handlar om att jag vill kunna orka med min vardag. Och det handlar inte om att klara 100 kilo i marklyft, det handlar för mig om att kunna bära hem en kasse med varor från Ica utan att vilja lägga mig ned och dö när jag kommer hem, vilket jag ofta känner att jag vill.

      Jag tycker att det är hemskt synd att inte kunna lägga upp träningsbilder, eller skriva om träning utan att folk kommenterar att det är jobbigt för dem. Det må vara ego, men jag tycker det är jobbigt. Jag känner mig skyldig för att jag skriver om något jag tycker är kul och något som ger mig energi och som fått mig ur den för mig ganska bistra bubblan jag vistats i sedan ett par månader tillbaka. Att äntligen känna att jag har energi igen och att saker är kul får ganska rejält med smolk över sig när jag mer eller mindre får hör att det jag gör är fel.

      Jag tror inte att vare sig Mirijam eller jag inte bryr oss om folk mår dåligt av att vi publicerar bilder på när vi rör på oss – jag tycker så klart det är jättetråkigt om folk mår dåligt av det, eller känner sig kvävda av det. Precis som att jag mår dåligt av att höra att jag mer eller mindre gör fel som skriver om att jag strävar efter att vara mer fysiskt aktiv. Men det är ju oerhört svårt att vara alla till lags, det tycker jag att det har varit oavsett ämne jag bloggat om under åren: smink, träning, graviditet. Jag förstår att just träning kan upplevas som stressande, men samtidigt tycker jag inte att träning ska bli ett tabubelagt ämne för det är ju trots allt något som väldigt många tycker är kul och ägnar tid åt.

      Samtidigt vet jag att många inte tycker att det är kul, och därför tycker jag att det är en smidig lösning att blogga om detta på en separat blogg som vi gör här och inte göra så mycket av det på Katta Kvack – då är det lätt för folk att välja bort just denna del av mig och istället läsa om det andra på K.K.

    • Men jag fattar alls vad du menar Zahra? Jag och Katta har ju bloggat om träning JÄTTEMYCKET innan, på exakt samma sätt som nu – alltså att det är gött att vara i form. Och som jag skrev “Men det ÄR ju viktigt att vara stark. Men hur stark man vill/behöver vara är ju individuellt” och det måste du ju hålla med om? Nu har ju Katta skrivit typ samma sak här ovan, men det handlar ju om att orka med vardagen och lite till, inte att kliva upp klockan 4 innan bäbisen vaknar och springa ett marathon, vilket jag också skrev i inlägget.

      Och, det handlar inte om att stark = smal, vilket är viktigt att poängtera att ingen av oss tror. Vi håller inte på med dieter, vi skriver inte om hur många kalorier saker innehåller, vi klagar inte på andra som INTE tränar, utan vi försöker VERKLIGEN inte ge dåligt samvete till någon. Och vi vill inte heller ha dåligt samvete för att vi gillar att träna och att skriva om det. Speciellt inte när huvudsyftet med träningen är att orka vara en bra mamma/partner/vän, inte att “bli smal”.

      Det där du skrev om presentationsrutan fattade jag inte riktigt. Visst, det står i den att jag gick upp 30 kilo under graviditeten men skulle det ge någon dåligt samvete att jag tycker att det var jobbigt? För vad i så fall? Min kropp pallade inte riktigt med chocken i en 30-kilos viktökning under drygt ett halvår, speciellt inte i kombination med det där relaxinet som mjukar upp allting i varenda led. Jag har ont överallt och får ont i ryggen av att bära omkring på Sigge. Att det är jobbigt måste jag väl få skriva om på min egen blogg utan att själv få dåligt samvete?

      Och det är klart att det är synd om någon blir ledsen och stressad över våra bilder, såklart, men nej – det är inte så att jag tänker “Jaha, kan jag lägga upp den här barnvagnspromenadbilden utan att någon läsare mår dåligt?” innan jag publicerar, för skulle man tänka så så har man till slut ganska lite att blogga om.

      Och till sist, fattar egentligen inte varför vi har den här diskussionen? Du gillar inte såna här bloggar och läser inte ens den här, men gick in för att… förklara vad din kompis Hannah menade? Eller? Jag hänger inte riktigt med, speciellt inte eftersom jag verkligen gillar dig och vet att vi tycker likadant om typ allt annat i hela världen.

  3. Hej, vill bara säga att för mig är det inspirerande och roligt att läsa er här på move it mama, jag fick bebis i slutet av juni, gick också upp typ trettio kilo under graviditeten och känner också starkt behov av att bli starkare för att orka. Visst behöver jag gå ner i vikt också, det är tungt för knän och rygg det här, men jag tänker att det kommer också, fokus på min träning, det jag får till, är som för er att bli starkare. Så tack för inspiration!!! Jag blir glad och pepp av era inlägg.

  4. Min andra bebis har precis blivit tre månader och jag börjar känna att jag behöver och vill komma igång med träning igen. Inte för att bli smal. Inte för att bli snygg (-are) i någons annan ögon utan precis som svårare här ovan, för att bli stark nog att orka med vardagen. Jag hade en jobbig foglossningen som hängde kvar även efter förlossningen ett tag. Jag har i mitt icke föräldralediga liv ett stillasittande arbete som ger mig kass rygg och gamnacke. Jag vill orka bära min bebis, leka aktivt med fyraåringen, slippa framfall och känna mig pigg. Jag gillar den här bloggen för att jag blir glad av den. För att jag blir pepp av den. Och för att jag känner igen mig i den. Att den skulle vara i närheten av att kunna tolkas som en del av fitinspiration känns rätt främmande. Det är ju liksom inte platta magar i motljus utan mer som Mirijam skriver, knipa runt anus.

  5. Rättstavning på mobilen och ammande bebis i knät är inte riktigt kompatibelt. 🙂

  6. Men hallå, den argumentationen förstod jag inte riktigt Mirijam – att vi gillar varann & tycker lika i massa andra frågor betyder väl inte att vi inte kan diskutera saker som vi inte är överens om? Här tycker vi ju uppenbarligen väldigt olika, men ska en bara låtsas som ingenting då?

    Jag skriver här, för som jag skrev i första kommentaren, så är det här något som jag & Hannah diskuterat väldigt mycket. & jag ville också säga någonting eftersom det kändes som att ni vände diskussionen ryggen med att konstatera att en inte kan bry sig om vad alla känner. Nu var det ju uppenbarligen inte så, & det jag ville diskutera har ju helt kommit bort.

    & om presentationsrutan så, rätta mig om jag har fel, så stod där innan någonting om att nu x-antal månader och dagar sedan förlossningen, hade x antal kilo kilo kvar till innan grav, eller nåt liknande. Men det kanske stod någon annan stans, jag minns inte längre? Det var inte alls riktat till att du gick upp 30 kg & tyckte det var pain in da ass & nu har ont överallt, för herregud, det måste verkligen vara svintufft. Det var verkligen inte om det, ber om ursäkt om du trodde det!

    & det här med att ni inte propagerar viktnedgång, nej det tror jag inte heller & har aldrig sagt att ni gör heller. Det handlar verkligen inte om vikt eller att träna för att bli smal. För mig handlar det om hur en uttrycker sig. Att skriva om sig själv & sina egna känslor & upplevelser kontra att skapa normer i det en skriver. Tex “det ÄR viktigt att vara stark för att orka vara en bra mamma” kontra “för mig är det viktigt att jag är stark för då orkar jag vara den pigga/glada/etc mamman jag vill vara”. Hänger ni med? Att även om en inte postar bilder på smala tjejer med muskler & skriver att målet med ens träning är att gå ner i vikt, så kan bloggandet om träning blir väldigt stressande för någon annan när en skapar normer med hur en uttrycker sig.

    Hur som helst, så tycker vi väldigt olika om saken, jag hoppades bara att vi kunde diskutera det.

    • Angående det där första du skrev så försvann en del av mitt svar (jag klippte och klistrade lite) och det skulle stå att det var tråkigt om du avföljde oss, eftersom vi tycker lika osv.

      Och den där viktgrejen står i mitt presentationsinlägg (detta: http://moveitmama.se/2013/10/20/halloj-det-ar-jag-som-ar-mirijam/) och där skriver jag just en presentation av min post preggo-form åtta veckor efter förlossning, eftersom det här är en mammaträningsblogg där det är intressant att ha en utgångspunkt av sin form. Och för att citera mig själv:

      “30 kilo plus stod vågen på när jag blev inskriven på förlossningen och nu – åtta veckor och en dag senare – har jag 15 kilo kvar till vad jag vägde när det där lilla plusset (som blev SIGGE!?!) trädde fram på stickan. Just siffror och kilon bryr jag mig för första gången i mitt liv inte så mycket om, men jag saknar en väldigt stor del av min garderob och känner mig i ärlighetens namn rätt sliten.”

      Om någon blir stressad av den meningen, så… ja, jag vet inte. Jag KAN inte ta hänsyn till det. Jag skriver inte att jag är tjock (för jag ÄR inte tjock), jag skriver inte att jag ska gå ner X antal kilon i veckan, jag skriver inte ens hur lång jag är, hur mycket jag väger eller hur mycket jag VILL väga, för det är helt oviktigt i sammanhanget, det jag vill få fram är att min kropp mår dåligt efter en kraftig viktuppgång där hälften av vikten fortfarande är kvar och känns tung på min otränade klena kropp.

      Så det här om hur jag uttrycker mig – tex mitt “det ÄR viktigt att vara stark”, det följdes ju faktiskt av ett “men hur stark man vill/behöver vara är ju individuellt”, och då fattar jag verkligen inte problematiken i om en läsare blir stressad av det? Där är det ju ingen som helst norm i HUR stark man “ska” vara, utan mer att man kan ju välja själv hur stark man känner att man VILL vara? Plus att jag skriver att vårt mål med träningen är att orka med livet i allmänhet, blir någon stressad av det så kan jag bara beklaga.

      Nu är jag inget fan av “men herregud, det finns andra som är mycket värre, klaga på dom istället”-tänket, jag tycker absolut att man ska få problematisera allt som man ser som ett problem, men jag tycker att det här känns ganska överdrivet. Jag har inte obegränsad tid att sitta och blogga, jag kan inte väga varje ord på guldvåg för att försäkra mig om att inte EN ENDA läsare ska ta illa vid sig. Det gäller här och det gäller på min egen blogg, har man 20 000 unika läsare i månaden så GÅR det inte att hela tiden blogga med tanken “kommer det här göra någon stressad/ledsen/besvärad?” för då hade jag inte fått ett enda inlägg skrivet. Både här och på min egen blogg gör jag en sån blogg som jag själv skulle vilja läsa och – som du också själv skriver – vill man inte läsa så måste man inte.

    • Okej. Zahra, du skuldbelägger, plockar saker ur sitt sammanhang och tvingar in folk i en försvarsposition – det är inte att diskutera, det är att använda härskartekniker. Ingen här har ett ansvar att inte göra dig besviken. Men visst vi gör så här: Vi tänker på hur vi uttrycker oss i våra kommentarer (för det är ju där du är och petar och plockar saker ur sitt sammanhang nu) och du gör det samma samt tänker på om du vill medverka till att göra allt prat om träning till tabu. Det är nämligen precis vad du gör, medvetet eller omedvetet, när du har en så skuldbeläggande vinkel. Det handlar inte om att det är förbjudet att diskutera saker här, det handlar – precis som du själv skriver – om att tänka på hur man uttrycker sig. Föregå med ett gott exempel om det nu är något du brinner så för – för ärligt talat är det svårt att hitta något annat än en anklagande ton i dina inlägg och det tar bort all motivation till fortsatt diskussion med dig.

  7. Här hade du gärna fått ge exempel på var jag uttrycker mig fel, men jag tar med mig det du skriver, & tänker på det! En kan alltid slipa sina argument & bli bättre på att diskutera, det är inte alla gånger lätt som ni säkert vet när en skriver på nätet! Tack för kritiken, jag tänker på det!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *